De svenska medeltidsbrevens tradering till 1800-talets ... - Riksarkivet

Till Riksarkivet gick efter 1780 inte heller den stora avskriftssamling som var resultatet
av Antikvitetskollegiets/ -arkivets omfattade diplomatariearbete (se nedan), utan den följde
med till Vitterhetsakademien. Inte heller kom till Riksarkivet alla de arbetspapper som
utgjorde antikvariernas samlingar (F-samlingen enligt Antikvitetsverkets signum), vilkas äldsta
delar ursprungligen hade tillhört Riksarkivet. Dessa gick nu till Kungliga biblioteket
tillsammans med själva originalbreven, de tryckta böckerna och de omfattande
handskriftssamlingarna, bestående av andliga böcker (A-samlingen), svenska och andra
laghandskrifter (B- och C-samlingarna), historiska och vittra handskrifter (D-samlingen) samt
de från Antikvitetsarkivets isländska medarbetare förvärvade isländska handskrifterna. 62
Vad Riksarkivet fick var delar av F-samlingen, jordeböckerna (G-samlingen),
genealogierna (H-samlingen) samt en samling äldre kopior av gamla brev (J-samlingen). 63
Även om uppdelningen såsom det förefaller gick egendomligt till och Riksarkivets intressen
därvid bevakades dåligt, var den kanske inte fullt så långsökt som den idag kan förefalla. Att de
tre institutionerna Riks- och Antikvitetsarkiven samt Kungliga biblioteket 1780 lydde under
samma myndighet, Kanslikollegiet, spelade kanske mindre roll; kollegiet hölls nämligen
utanför. Men Antikvitetsarkivet och biblioteket hade på 1750- och 1760-talen varit förenade
och hade länge lokaler på samma plats. 64
För att något föregripa framställningen i det följande skulle den skeva uppdelningen dock
rätt snart komma att korrigeras såtillvida som att brevsamlingen först lånades över från
Kungliga biblioteket till Riksarkivet 1821 och sedan även formellt genom regeringsbeslut gick
över till denna institution 1847 (se Svenskt Diplomatarium III, s. 623 not). Antikvitetsverkets
stora avskriftssamling stannade däremot i Vitterhetsakademiens vård (och sedan 1895 i statens
ägo) men förvaras sedan 1918 som deposition i Riksarkivet.
Härmed har de medeltida handlingarnas öden i stort följts fram till de stora
förändringarna omkring år 1800. Det är dags att ta upp den andra huvudlinjen i
framställningen: att följa de eftermedeltida arkivtjänstemännens, genealogernas, antikvariernas,
kopisternas och andras arbete med de medeltida handlingarna genom århundradena fram mot
62 Schück 1936, s. 644; se även Friedlaender 1971, s. 85 f. – Om laghandskrifterna se Bäärnhielm 2004, s. 131–152.
63 Bergh 1916, s. 386; Schück 1936, s. 644; Gillingstam 1990, s. 21 f. Med Kammararkivet, som 1922
organisatoriskt uppgick i RA, tillfördes arkivet ett omfattande medeltidsmaterial i form av blad ur handskrifter,
som efter reformationen använts som omslag av räkenskaper m.m. Härom se BÖ 4, s. 384 ff. och Brunius 2004,
ovan. De flesta pergaments- och pappersbreven hade redan 1896 inordnats i RA:s huvudserier (BÖ 1:1, s. 40 f.). Se
Kromnow 1950, s. 179–198 och Wickman 1991, s. 33–46.
64 Schück 1936, s. 640 ff.; Lindroth 1978, s. 631. Före branden hade arkivet och biblioteket som framgått haft
lokaler på olika håll i slottet Tre Kronor, och därefter var de båda inrymda i ”greve Pers hus”. Mot slutet av 1700talet
fanns såväl Kungliga biblioteket som Antikvitetsarkivet på slottet. – Om Gottlunds redogörelser för
arkivförhållandena på slottet, se Tarkiainen 1981, s. 356 f.