De svenska medeltidsbrevens tradering till 1800-talets ... - Riksarkivet

här med en lätt förenkling kommer att kallas primär- respektive sekundärmaterialet fram till
den tidpunkt då medeltidsakterna mer systematiskt började publiceras. Utgivningen av det
första bandet av Svenskt Diplomatarium med tryckåret 1829 utgör en lämplig slutpunkt.
Det följande bygger nästan helt på tidigare litteratur och i någon mån på otryckta
utredningar i diplomatariets arbetsarkiv. 5 Den inte obetydliga litteratur som finns är splittrad
och kan te sig svårtillgänglig i både yttre och inre mening för den som inte redan är något av
expert på området. Något försök att sammanfatta vad som finns skrivet i ämnet har heller
aldrig gjorts. Avsikten med denna uppsats är att söka fylla denna lucka och på så sätt göra
medeltidssamlingarna med allt vad de innehåller av medeltida och yngre material mer
tillgängliga. Framställningen sådan den gestaltar sig i det följande kan ses som en kompromiss
mellan å ena sidan en önskan att skriva översiktligt och någorlunda lättläst och å den andra ett
behov att trots allt meddela en hel del fakta, något som år ofrånkomligt när det gäller ett
ämne som detta.
I. Inledning
Man kan leka med tanken att alla brevsamlingar, som då fanns hos institutioner och enskilda
runt om i landet, någon gång mot slutet av medeltiden eller vid reformationen hade ”frysts”
vid en och samma tidpunkt och sammanförts till en central depå. Vidare att denna mäktiga
samling sedan hade kunnat undgå alla hotande faror i stort och smått och att den ursprungliga
ordningen dessutom hade fått bli bestående. I så fall hade vi idag haft en komplett
medeltidssamling av akter, kopieböcker och register, koncept- och formulärsamlingar,
jordeböcker och räkenskaper och annat, liggande i den mest perfekta proveniensordning en vid
den tidpunkten existerande arkivman kan önska sig. 6
Såsom redan framgått är verkligheten emellertid betydligt tristare. En sådan central
samling, om än av begränsad omfattning, kom visserligen till stånd genom indragningen till
det kungliga kansliet av domkyrkornas och klostrens arkiv i samband med att deras gods
förstatligades vid reformationen. 7 Och med vissa domkapitelarkiv följde också smärre samlingar
5 Särskilt nyttiga har Jan Liedgrens översikter i ämnet varit (se noter och litteraturförteckning nedan). Denne har
även liksom flera andra arkivhistoriskt sakkunniga läst denna uppsats i manuskript och kommit med värdefulla påpekanden
och kompletteringar.
6 Om de medeltida brevsamlingarna se Liedgren, Arkiv (KL 1), sp. 215 ff. Partiet om rikets och regenternas arkiv
(sp. 215–217) har dock blivit föråldrat genom Schücks undersökningar i Rikets brev och register (1976). – Medan
kopieböcker fördes i praktiskt syfte för riksämbetsmän, biskopar och andra rådsledamöter fördes registra av
institutioner såsom rikets råd, biskopsstolar och domkapitel. Införandet av en handling i ett register innebar
ämbetshandling och medförde rättskraft (a.a., s. 457). – Här bortses från arkivförluster under medeltiden. Om
sådana se ovan.
7 Se nedan.