De svenska medeltidsbrevens tradering till 1800-talets ... - Riksarkivet

Peringskiöld använder andra, ofta rätt krystade latinska beteckningar. 120 Det var alltså i
huvudsak Rasmus handlingar, vilka det inte lyckats Riksarkivet att återfå efter Hadorphs död,
som utgjorde stommen av förlagor. Utöver originalbrev utnyttjades kopieböcker och
laghandskrifter.
Annat material drogs genom det Peringskiöldska verket för första gången in i
diplomatariearbetet. Det gäller exempelvis några Vadstenahandskrifter i Uppsala, brev rörande
Stockholms medeltida kloster i stadens Politiekollegiums arkiv, den senare förlorade
Stenbockska kopieboken med finska brev samt de Sparreska kopieböckerna. 121
En del av nytillskotten lades till diplomatariet först efter Peringskiölds död, vilket var
möjligt på grund av att detta som framgått inte avslutades förrän på 1750-talet och inbands
först av Liljegren (se nedan) på 1820-talet. Sena inskott är sålunda några avskrifter ur Nydala
klosters kopiebok och extrakter ur ett kopieboksfragment med 1400-talsinventarier för
Uppsala domkyrkas senmedeltida prebenden. 122 Mycket sent, först i samband med bindningen,
tillades de partier som idag är de absolut värdefullaste i diplomatariet: en tidig redaktion av
Skånebrevsförteckningen (se ovan) och extrakter ur de första knipporna Miscellanea-brev. Dessa
båda beståndsdelar i samlingsvolymen E 102 a tillhör alltså formellt inte Peringskiölds
diplomatarium, till vilket de kommit att fogas. 123
I båda fallen är det frågan om en tidig registrering av brev, som senare förkommit.
120 Nygren, Diplomatarium (KL 3), sp. 83; Friedlaender 1971, s. 33, 87 f. (med översikt över samlingens
beståndsdelar) och 175 f. Om beteckningarna se Nygren 1952, s. 132 och för exempel också Friedlaender 1971, s.
139.
121 C 19 och 36, UUB; Friedlaender 1971, s. 22, 153 f. Förteckningen över me deltidsbrev i Stockholms stads
Politiekollegium, ”Extrader af Politie Collegii gamle brev”, upptar brev från ett flertal kyrkliga institutioner i
Stockholm och privatpersoner. Dessa brev förvarades hos staden, därför att en del av S. Clara klosters gods liksom
hospitals- och helgeandshusstiftelserna vid reformationen hade lagts under Danvikens hospital. Breven förstördes
vid rådhusbranden 1753, varför regesterna är av stort värde för kunskapen om det medeltida Stockholm och dess
omgivningar (Liedgren 1956, s. 252 och Arkiv, KL 1, sp. 219; Friedlaender 1971, s. 228–232). Förteckningen är
tryckt av H. Hildebrand såsom bilaga till Stockholms stadsböcker från äldre tid 1:1 1420–74 (1876), s. 441–458.
Om ”Greve Stenbocks kopiebok” se Friedlaender 1971, s. 23 och 309–312. Om Sparre-böckerna B 14–16 se Nygren
1952, s. 136; Friedlaender 1971, s. 23; Scheffer 1968, s. 339 f. och ovan. Om dessa och övriga utnyttjade offentliga
arkiv och privata samlingar se Friedlaender 1971, s. 21–28; de flesta original i de senare som skrivits av har sedan
gått förlorade (a.a. s. 292–312).
122 Nygren 1952, s. 134; Friedlaender 1971, s. 147 och 284 f. Nydala klosters kopiebok (A 134 a, KB), dateras till
1506–1508. Dess öden fram till 1754, då den ägdes av Jacob Serenius, kyrkoherde i Nyköping och senare biskop i
Strängnäs, är okända. Den förvärvades därefter av Langebek (se nedan) och kom 1796 med P. Fr. Suhms samling
till det Konglige Bibliotek i Köpenhamn (Ny Kgl Saml 1432 fol). Vid arkivalieutbytet 1929 överfördes den till KB i
Stockholm (Eriksson 1937, s. 216–222; 1943, s. 65–80).
123 Nygren, Diplomatarium (KL 3), sp. 83. Dessa extrakter av Miscellanea-brev skall inte sammanblandas med de
avskrifter av sådana som lagts upp i Peringskiöld d.ä:s och d.y:s tid och alltså ingår i det egentliga avskriftsverket (i
E 69–72, 101, VHAA:s dep., RA; Friedlaender 1971, s. 269–276).