De svenska medeltidsbrevens tradering till 1800-talets ... - Riksarkivet

uppordnande av framför allt och klosterbreven, som Hadorph med hjälp av Wennaesius låtit
utföra så snart kollegiet fått materialet om hand och för ändamålet fört det till Uppsala. En del
av kopieringsarbetet hade hunnit utföras vid tiden för slottsbranden. Lyckligtvis undgick det
allra mesta av vad som då fanns av avskrifter branden tillsammans med själva medeltidsbreven
och handskrifterna, vilket allt då var återfört till Stockholm. Annat, förutsatt givetvis att det
inte gick tillbaka på förstörda ”förnämliga handlingar” eller andra brunna brev, kunde skrivas
av på nytt efter 1697.
Parallellt med själva kopierandet av medeltidshandlingarna fortgick sökandet efter brev
och handskrifter ute i landet, och nytt material tillfördes både före och efter 1697, på olika
vägar, undan för undan samlingarna. En accession i särklass vad gäller samlingens storlek och
betydelse var den av Skånebreven 1689. Inventeringarna efter fornsaker ute i bygderna hade på
1660-talet satts i system och omfattade nu f.ö. även annat än skriftliga källor. Vid sidan av det
i offentlig regi bedrivna diplomatariearbetet ägnade sig enskilda historiker och andra åt att
sammanställa och ge ut medeltidsakter och handskrifter.
Vad detta tidiga diplomatariearbete betytt för eftervärldens kunskaper om senare
försvunna brev eller skadade texter blir det skäl att strax återkomma till. Allmänt sett gäller att
avskrifterna textkritiskt fyller rätt högt ställda krav; dateringsproblemen har man dock haft
svårt att bemästra p.g.a. dåliga kronologiska hjälpmedel. Att det däremot var si och så med
källkritiken vid utnyttjandet av materialet är en annan sak. Det var – särskilt under 1700-talet
– ett stort gap mellan arbetet med själva källorna och historieskrivningen. Betecknande nog
var det i början av den gustavianska perioden som punkt sattes för detta mer än sekellånga
första skede av diplomatariearbetet. Det skedde genom Antikvitetsarkivets ombildning 1780.
Ett försök till utvärdering av den antikvariska verksamheten och arbetet i övrigt med
medeltidshandlingarna under den här aktuella perioden på bortåt 250 år kan ta fasta på hur
många texter till senare förkomna brev eller uppgifter om sådana som härigenom räddats till
eftervärlden. Våra dagars genomarbetning av det stora eftermedeltida materialet har gett vid
handen att det är ett betydande antal. Härtill kommer att detta i många fall erbjuder
kompletterande läsningar av skadade texter och uppgifter om senare förstörda sigill.
Kunskapen om tusentals brev och texter har på så sätt räddats till eftervärlden och åtskilliga av
de luckor som med tiden uppstått i beståndet av medeltidsakter kan mer eller mindre fullstän-
digt fyllas. 164
Svårare är att fixera betydelsen av ”ett fortlöpande sammanhang i arbetet med de svenska
medeltidsurkunderna”, något som Ernst Nygren utifrån sina erfarenheter från den stora
inventeringen 1935–1976 fäst vikt vid. Att medeltidshandlingarna alltsedan medeltidens slut
eller nya tidens början praktiskt taget oavbrutet varit föremål för bearbetning i någon form har
164 Nygren 1952, s. 142 f.