De svenska medeltidsbrevens tradering till 1800-talets ... - Riksarkivet

uppgifter om förkomna brev är alltså långt ifrån uttömd med denna redogörelse. 75 Men det
kan vara lämpligt att här ta upp en annan tråd.
Ernst Nygren har i en uppsats om antikvariernas insats i diplomatariearbetet hävdat att
just Rasmus Ludvigssons och Per Månsson Utters intresse för vapen och sigill, vilket för
övrigt också yttrade sig i att de vid sidan av medeltidsbrev studerade gravstenar, epitafier och
andra kyrkoinventarier samt medeltida föremål, skall ha varit en förutsättning för det första
skedet av organiserad antikvarisk verksamhet i Sverige, sådan denna reglerades i Gustav II
Adolfs memorial av år 1629. Skriftliga lämningar spelar häri en huvudroll. Genom punkt 5 i
instruktionen ålades antikvarierna att ”allehanda gamble bref ransaka, afskrifwa eller där
vthttaga, som till rättelse tiänar … till adel, slechter eller wapner, och annat som till chrönicho
häfd tiäna kunde”. 76
Såsom framskymtat redan i redogörelsen för antikvariernas och Antikvitetskollegiets
befattning med medeltidshandlingarna låg tyngdpunkten i deras verksamhet inte, som man
skulle vänta, på fornforskning i modern mening, d.v.s. arkeologi, utan på studiet av den äldre
historien och dess källor. – Den nyare historien hade rikshistoriograferna om hand. 77 – Redan
före antikvarietjänstens inrättande 1629 fungerade språk- och runforskaren Johannes Bureus
(död 1652) som antikvarie till gagnet. Det är för övrigt han som skall ha skrivit den från
Danmark inspirerade instruktionen. Liksom de senare antikvarierna var Bureus anställd i det
kungliga kansliet som lärd expert. Därvid ägnade han sig bland mycket annat åt studium av
diplom och har efterlämnat anteckningar om brevfynd. 78
De första egentliga antikvarierna var Johan Axehiälm och Martin Aschaneus (död 1641)
samt från 1635 Johan Håkansson Rhezelius. De båda senare genomsökte systematiskt olika
områden på jakt efter bl.a. skrifter och brev. Vanligen skrev de av de brev som påträffades,
vilket motiverar att antikvariernas verksamhet huvudsakligen behandlas i detta sammanhang.
Härtill kommer att de mellan resorna faktiskt också var sysselsatta med ren av-
skrivningsverksamhet. 79
75 Utöver de i denna framställning förekommande Rasmus Ludvigsson, Utter, Aschaneus (se nedan), Örnhielm (se
nedan) och Peringskiöld (se nedan) tar Gillingstam upp följande genealoger från vasatiden och stor maktstiden: Olof
Claesson, Erik Jöransson Tegel, Jonas Bure, Johan Gyllenstierna Nilsson, Gustaf Rosenhane och Johan Bure. I tidigare
publicerade undersökningar behandlas Margareta Grips bok samt Åke Bengtsson Färla och hans skriftliga
kvarlåtenskap (Gillingstam 1957 och 1961).
76 Nygren 1952, s. 123 f.; se även Gillingstam 1974, s. 95 och 100 f. Instruktionen är tryckt i Schück 1932, s. 140–
143; dateringen till 1629 resp. 1630 diskuteras s. 133 ff. – Om (riks)antikvariernas verksamhet se Bergh 1916, s. 72
ff., Gödel 1930, s. 11 ff., och Lindroth 1975, kap. Antikviteter och historieskrivning, s. 235–348, särsk. s. 242 ff.
77 Om det dåtida antikvitetsbegreppet se Lindroth 1975, s. 244. Se Bergh 1916, s. 416 ff. om rikshistoriograferna.
78 Bergh 1916, s. 72 ff.; dödsåret s. 76. Schück 1932, s. 40 ff., särsk. s. 68; se även s. 122, 179–185. Om hans
betydelse för den svenska medeltidslitteraturen se Schück 1932, s. 80 ff. och Lindroth 1975, s. 243 f.
79 Bergh 1916, s. 73 ff.; Schück 1932, s. 126–164; Nygren 1950, s. 68–87 och 1952, s. 120–122; Lindroth 1975, s.