De svenska medeltidsbrevens tradering till 1800-talets ... - Riksarkivet

handskriftssamlingar och herrgårdsarkiv. 137 Ingendera genren har direkt betydelse i detta
sammanhang.
Men även om medeltida brev mer sällan återfinns i den stora floran av publikationer,
saknar denna inte betydelse för det här aktuella ämnet. Som den som skall ha givit uppslaget
till publiceringen av historiska handlingar under frihetstiden utpekas i litteraturen
Lundahistorikern Sven Lagerbring (se ovan). Hans lärjungar Bengt Bergius (död 1784) och C.
C. Gjörwell (död 1811) var tidens största samlare och förläggare. Just dessa tre arbetade mycket
aktivt för utgivningen av ett svenskt diplomatarium. Tanken på ett sådant var såsom ovan
framgått inte ny. 138
Bergius hade t.o.m. från 1758 ett uppdrag av Kanslikollegiet att förbereda tryckningen av
ett diplomatarium men mötte motstånd hos Antikvitetsarkivets dåvarande chef Berch och
hann inte uträtta mycket innan han övergick till annan verksamhet. Tanken kom senare att
föras fram på nytt av Gjörwell och E. M. Fant (död 1817), som i Stockholms Lärda Tidning-
ar, en av dessa för tiden så typiska publikationer, 1778 framlade planer för utgivningen av
källskrifter till Sveriges historia. En något senare plan upptog både ett diplomatarium –
Diplomata Suecana – och en samling av medeltida historiska anteckningar och krönikor –
Scriptores rerum Suecicarum. 139
Till följd av särskilt Gjörwells energiska arbete för saken hade dåvarande Härnösands-
lektorn och Skellefteåkyrkoherden, sedermera Härnösandsbiskopen, den bekante politikern C.
G. Nordin (död 1812) fått uppdraget 1781. Efter tio års arbete avbröts verksamheten genom
Gustav III:s död. Av diplomatariet blev det ingenting; förarbetena och Nordins övriga
samlingar inköptes och skänktes till Uppsala Universitetsbibliotek och ingår där i den stora
Nordinska samlingen. 140 Scriptores-delen av företaget blev mer framgångsrik. Utifrån Nordins
avskrifter redigerade historieprofessorn Fant i Uppsala första delen av Scriptores rerum
Svecicarum medii aevi 1818, vilken sedan var standardutgåvan av de medeltida annalerna
(årsböckerna) in på 1970-talet. En andra del med E. G. Geijer och J. H. Schröder som utgivare
kom 1828. En tredje del utgavs först 1871–1876 av C. Annerstedt. 141
137 Hildebrand 1886, s. 329–340; Bring 1934, s. 133–141; se även Bergh 1917, s. 3 f.
138 I föregående not anförd litteratur. Om de tidigaste diplomatarieplanerna se också ovan.
139 Hildebrand 1886, s. 346 f.; Bring 1934, s. 145 f. För de tidiga diplomatarieplanerna och de misslyckade
försöken att förverkliga dem se även Nygren 1938, s. 163 f. och Ahnlund 1938, s. 142–145.
140 Hildebrand 1886, s. 347–351; Bring 1934, s. 146 f.; Ahnlund 1956, s. 15 ff. Om Nordinska samlingen se Ågren
1921, s. 468 och Bring 1934, s. 102 f.; Sjödin 1939, s. 116 och framför allt Broomé 1977, s. 144–153. Om Nordins
diplomatarium (E 168–169, UUB) se också Liedgren, Avskriftssamlingar (KL 1), sp. 293.
141 Först 1974 kom en modern annalutgåva med G. Paulssons ”Annales Suecici medii aevi”. I sin uppsats ”Carl
Gustaf Nordin som kritiker och hyperkritiker” (1956) hävdar Ahnlund att första tomen av Scriptores skulle ha fått
en betydligt oförsiktigare utformning utan Nordins återhållsamma urvalsprinciper på gott och ont. Som exempel på
hans hyperkritiska inställning och missriktade utrensningsnit kan anföras att han ”avslöjade” Rimberts