Tillgångsinriktad brottsbekämpning - Brottsförebyggande rådet
Tillgångsinriktad brottsbekämpning - Brottsförebyggande rådet
Tillgångsinriktad brottsbekämpning - Brottsförebyggande rådet
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Det finns i princip inget samarbete relaterat till penningtvättsfrågor i det<br />
dagliga arbetet mellan olika privata aktörer. Däremot diskuteras frågan<br />
på en strategisk nivå i till exempel Mäklarsamfundet, Svenska bankföreningen<br />
och Bankernas säkerhetskommitté. Frågor som belyses i dessa sammanhang<br />
kan till exempel vara hur en anpassning till ny lagstiftning ska<br />
ske. Det finns även en del arbetsgrupper som berör dessa områden.<br />
Tidigare forskning: Inställning och incitament<br />
Ett av problemen med myndigheternas samarbete med privata aktörer,<br />
som till exempel växlingskontor och banker, är att det inte alltid finns<br />
några självklara fördelar för dem att samarbeta utöver ett allmänt rättsmedvetande.<br />
Den mest påtagliga anledningen till samarbete är att de vill<br />
följa lagstiftningen för att slippa sanktioner, men det finns även mer övergripande<br />
skäl, som att inte riskera att få ett dåligt rykte och betraktas som<br />
ett oseriöst företag, vilket i sin tur kan påverka konkurrenssituationen<br />
(Harvey, 2004).<br />
Harvey, (2004) refererar till Financial Service Authority (FSA) som menar<br />
att trots tio år av penningtvättsreglering i Storbritannien befinner sig<br />
de rapporteringsskyldiga företagen fortfarande på ruta ett och lämnar<br />
rapporter av undermålig kvalitet. En slutsats som dras är att företagens<br />
uppfattning verkar vara att ju fler fall de rapporterar desto mindre är risken<br />
för ett inspektionsbesök av FSA.<br />
Företagens skyldighet att samarbeta med myndigheterna kan dessutom<br />
innebära merarbete och minskad lönsamhet, vilket tas upp i avsnittet Tid<br />
och resurser. Bristande incitament handlar dessutom inte enbart om företaget<br />
som sådant utan även om de anställda. Naylor (1999) påpekar att<br />
det inte är någon lätt uppgift att få bankpersonal att hålla ögonen öppna<br />
efter pengar som kan misstänkas vara utbyte av brott och penningtvättstransaktioner.<br />
För det första finns det inga tydliga indikatorer att gå efter,<br />
vilket leder till att misstankarna får baseras på personalens subjektiva bedömningar.<br />
Dessutom handlar det inte om något brott som är ett direkt<br />
hot mot banken utan snarare en lönsam verksamhet för den. Till detta<br />
kommer att den personal som handlägger dessa ärenden ofta inte har fått<br />
någon utbildning på om<strong>rådet</strong>; de är lågavlönade och arbetar i ett yrke med<br />
hög personalomsättning (Naylor, 1999).<br />
Resultat: Inställning och incitament<br />
Antalet penningtvättsrapporter som lämnas till Fipo varierar stort mellan<br />
de olika branscher som är rapporteringsskyldiga. Vissa branscher rapporterar<br />
ingenting, en del några enstaka fall om året och andra rapporterar<br />
dagligen. Många intervjupersoner framhåller att incitamenten för att rapportera<br />
generellt sett är låga. En av orsakerna som lyfts fram är att man<br />
upplever att anmälningarna inte leder någonvart, bland annat på grund av<br />
23