I livsloppet - Regeringen

STOLT ATT VARA GUBBE
Pappa stod barbröstad framför spegeln i hallen och spände sina
muskler likt en käck parodi på Arne Tammer. Han luktade John
Silver, Aqua Vera och oro när han med gula betar under lika gula
näshår frustade med en blinkning in i spegeln mot mig och min
syster där vi häpna stod vid väggen med torrnålsgravyrer av de
sju dödssynderna: ”Inte kan man tro att jag är femtio?”
Vi nickade instämmande, ty barn är mycket bra på etikett. Vi
nöp varandra diskret i midjan och utbytte djävulska ögonkast
och sade: ”Håret borde kanske vara lite ungdomligare, pappa?”
Han strök sig över sitt bakåtstrukna halmgula hår, vilket låg som
ett Corn Flakes ända från det höga hårfästet och långt ned i nacken.
Hans image var, trots att han sålde damkläder, att se ut som en
författare på modet, förr i tiden vill säga. Det klack till i hans ögon
och han bad oss, spontan som han var, att gå och hämta en sax.
Vi satte honom blixtsnabbt på en pall framför spegeln och
gick till attack med en kam och en kökssax. Han sken som den
gamla buspojke han var, ty han ville inte bli en gubbe!
Någon timme senare trädde han ut i världen som en förskräckligt
tufsig kyckling, men han hade bett om det, hade han
inte det?
VID TJUGO ÅRS ÅLDER var jag övertygad om att livet var mycket
långt och att jag själv hade näst intill obegränsad tid till förfogande.
Nu när jag själv är femtio fyllda är jag inte så säker längre.
Jag har redan bevistat några av mina bästa vänners begrav-
10 T ÄPPAS F OGELBERG