I livsloppet - Regeringen

EN BRUSTEN HÄLSENA FRÅN KATASTROFEN
När kamrater ute i det officiella arbetslivet pratade om semester,
ITP , ATP, SPP och dylikt så var det något som gällde dem och
inte mig. Att vara elitidrottare är förvisso ett yrke, men samtidigt
inte. De rättigheter och lagar som reglerar arbetslivet saknas
för idrottsmannen. Åtminstone var det så på min tid.
Ett departementsråd lärde mig under tidigt 70-tal att det
betraktades som arbetslivserfarenhet, och således gav meritering,
att sitta i fängelse i tio år för att sona ett brott, medan man som
heltidsarbetande elitidrottare under samma tid inte fick en enda
poäng med sig in i framtiden.
Som elitidrottare levde man alltså sitt liv lite vid sidan av.
Friidrott kunde helt enkelt inte accepteras som förvärvsarbete
eftersom dåtidens amatörbestämmelser gjorde det omöjligt att
officiellt dra in pengar på sin idrott. De som tjänade sitt levebröd
som friidrottare och ertappades stängdes i enlighet med
idrottens amatörlagar av från allt tävlande. Straffet var på livstid
och betecknades således som allvarligare än nutida fusk med
anabola steroider där maxavstängningen är två år!
Det som trots allt gjorde det möjligt att kunna ägna sig åt amatöridrott
på heltid var de prispengar som erhölls inofficellt vid tävlingar
runt om i landet. Och trots avstängningshotet var det dessa
intäkter som, tillsammans med bidrag från förbund och förening,
möjliggjorde för de mest framgångsrika att kunna ägna hela sin
tid åt tränings- och tävlingsverksamhet. Sponsorer förekom inte.
24 A NDERS G ÄRDERUD