I livsloppet - Regeringen

jag minns också hur jag betraktade henne som en gammal tant
när filmen hade premiär tidigt på 60-talet.
FÖRSTA GÅNGEN jag över huvud taget reflekterade över att åren
satt sina spår var för cirka 20 år sedan när en artig yngling frågade
om ”farbror vill sitta” på ett fullsatt pendeltåg.
Men jag har aldrig egentligen grubblat över åldrande, inte
betraktat det som någon begränsning, även om jag är väl medveten
om att vi blir allt färre som skall försörja allt fler.
Och vad detta eventuellt kan innebära om så där en tio år när
det lär bli än färre som skall försörja allt fler.
När jag tar del av debatten idag om hur äldre personer får det
svårare på arbetsmarknaden så undrar jag om inte mycket bottnar
i att allt skall gå så rasande snabbt. Bort med bromsklossarna,
säger man. Med vilket jag förstår att det är vi äldre som avses.
Fast egentligen är det ju tvärtom. Bromsklossar är vad som
behövs. Personer med erfarenhet och förmåga att stanna till och
reflektera lite innan nästa steg in i framtiden tas. Ofta är det just
den äldre medarbetaren som har den förmågan och som därför
borde betraktas som en tillgång snarare än ett hinder.
Man vet ju dessutom att i de mest effektiva och lönsamma
arbetsgrupperna blandas kön, ålder och kulturer.
Dalai Lama, den kloke, säger att bakom de flesta konflikter
hittar man motsättningen mellan kort och lång sikt.
Och däri har han helt rätt.
A NDERS G ÄRDERUD 27