I livsloppet - Regeringen

EFTERFEST ÅT ALLA
Jag är femtiotvå år. När jag var ung var folk i den åldern lastgamla
och färdiga för bårhuset. Så var det också med min mor,
som dog vid femtio års ålder.
Hon grämde ihjäl sig, fattig och olycklig. Jag var sjutton och
trodde aldrig att jag själv skulle bli äldre än hon. Livet var en
dyster sak, det gällde att härda ut.
Nu har jag överlevt min mor med två år och jag känner mig
yngre och vitalare än någonsin. Vad är det som händer?
Att åldras verkar vara som att vandra i bergen, man tror man
nått den sista toppen men väl där breder bara ett vackert landskap,
med nya toppar, ut sig. Det finns inget slut ty döden kan
man inte tänka. Om man är frisk och mår bra vill säga.
JAG ÄR EN PRIVILEGIERAD PERSON som gjort en klassresa. Sämst
hade jag det i tonåren, spillrorna av min ursprungsfamilj utgjorde
ingen trygghet och jag fick klara mig bäst jag kunde. Jag räddade
mig genom att fly från Malung till den stora staden
Göteborg där ingen kände mig. Anonymiteten blev till en befrielse.
Så småningom kunde jag skaffa mig ett nytt liv.
Jag bär den privilegierades alla kännetecken i åldrandet. Jag
har inga förslitningsskador, utan är frisk och rörlig. Mitt arbete
är min viktigaste intellektuella och själsliga stimulans. Jag har
bra ekonomi. Jag lever i en frisk familj och vi tycker om varandra.
Det är så präktigt och gott och bra på alla sätt att jag börjar
undra när straffet ska komma.
30 A INO T ROSELL