I livsloppet - Regeringen

att komma flygande. Och alltmer sällan konkretiseras de från
tanke till handling – kanske imorgon, eller ännu hellre i övermorgon,
men inte idag. Orken har minskat.
Innan jag tog det nya rummet i besittning kunde jag utan käpp
och ansträngning vandra bort mot den stora linden och runt det
som kallas Dufnäs Udde. Några månader senare inskränkte jag
promenaderna, gick bara till avtagsvägen mot udden, sen blev
gångmarscherna – nu stödde jag mig på en käpp – kortare, andhämtningen
mer flåsande. Ondskan (det heter smärta men jag
föredrar ordet ondska) i knäna och höfterna har blivit allt svårare
att slåss mot. Och idag kan jag bara förflytta mig från husdörren
till grinden med hjälp av en gåstol.
Det är en distans på 9 meter, 23 gångstolssteg. Och dock en
evighetsväg. Förr kunde jag förlänga distansen genom att köra bil,
men för några år sen blev avståndsseendet så bedrägligt att jag
tvangs lägga bilen på hyllan, som det heter på modern svenska. Jag
borde ha gjort det tidigare, men eftersom min yngsta dotter tjatade
på mig – ”Far, du måste sluta köra bil!” – fortsatte jag ett par år
längre än jag bort. Envishet är en egenskap som ökar med åldern.
EN VETENSKAPSMAN har räknat ut att en människa, sedan vuxen
ålder uppnåtts, förlorar 30 000 hjärnceller dagligen, dvs 11 miljoner
om året – i mitt fall har processen pågått i sextio år, antalet
döda celler är så stort att hjärnan, tankarnas boning och associationernas
smedja, minskat i vikt med vid pass 150 gram sen jag
var ung. Det är dystra siffror att fundera över för de hjärnceller
som fortfarande finns kvar – som idag alltså är 30 000 färre än
igår ...
G USTAF VON P LATEN 75