I livsloppet - Regeringen

spela tennis vid 81 års ålder, då han oväntat rycktes bort från oss.
De enda åldriga i släkten var mina morföräldrar – mellan oktober
och april var han klädd i kubb och vinterulster, sommartid i en
gråbeige paletå; inte ett steg tog han utan spatserkäpp och med
mormor – gärna i bredbrättade hattar – vid armen. De var oföränderligen
åldriga, javisst, men det var de redan i min barndom
och det förblev de tills de gick bort. Några åldrandets symptom
märkte jag aldrig hos dem.
Den som gjorde mig medveten om åldrandets problematik var
Svenska Dagbladets Frankrikekorrespondent, Sven Aurén. Jag var
i Paris och vi åt middag på en liten krog i kvarteren kring
Hallarna. Han hade som vanligt försökt få mig att äta Tripe à la
Caen – det vill säga komage – och jag hade som alltid motstått
hans övertalningsförsök. Plötsligt sade han med stort allvar i rösten:
”Det är för jäkligt att bli gammal!”
Jag hade märkt att han var gråare, såg äldre och tunnare ut men
inte reflekterat på saken. Nu upptäckte jag att han var gammal, att
gnistan i ögonen hade slocknat, att det fanns ett drag av uppgiven
trötthet kring mungiporna, han var i själva verket svårt sjuk. Men
det enda jag kunde svara var: ”Kanske du har rätt, men betänkt
alternativet.”
Han ryckte på axlarna och log. ”Du har rätt”, sade han, ”alternativet
är värre.”
Några månader senare var Sven Aurén borta och nu, två decennier
senare, har jag själv börjat tänka på alternativet, det som göms
bakom den stängda dörren med varningsskylten. Men närheten
har medfört ett omtänkande. Under hela min vuxna tid var jag
rädd för att dö och gick till doktorn vid minsta symptom på
78 G USTAF VON P LATEN