I livsloppet - Regeringen

sade någon i sällskapet: ”Tänker ni nånsin på att vi håller på att
bli gamla. Inte upplevde jag någon trettioårs- eller fyrtioårskris,
men det där med att fylla femtio och snart sextio ... Det känns
inte bra.”
Det blev mycket tyst i soffgruppen. Visst tänkte vi andra på
detta. Ibland om nätterna ligger vi vakna och funderar om ålderdomen
och det liv som ligger framför oss. Efter femtio börjar
många räkna åren – vad är det egentligen jag måste hinna med
fram till pensionen. Livet börjar få karaktären av något utmätt,
inte bara en svindlande tillgång på år.
VEM VILL BLI GAMMAL? Synonymordbokens lista är knappast
uppmuntrande: ålderstigen, bedagad, till åren kommen, mossbelupen,
gubbig, utlevad, förlegad, antik, insnöad ... Jag tillhör
den fyrtiotalistgeneration som tidigt bestämde sig för att aldrig
bli gammal.
Det finns många sorters fyrtiotalister, men gemensamt har vi
haft en trumf på hand: vi är flest. Många av oss började söka
jobb i mitten av 1960-talet, en tid då ekonomin gick på högvarv
och den offentliga sektorn expanderade. Jag och mina generationskamrater
strömmade in i det offentliga och blev socialarbetare,
dagispersonal, tjänstemän och lärare. På universitetet där
jag arbetar blev vi särskilt många. Resultatet är att ungefär en
tredjedel av universitetsfolket går i pension under det kommande
decenniet i en aldrig tidigare skådad massutvandring.
Men vi skulle ju inte bli gamla. Vi skulle besvärja åldrandet,
hålla stilen, om än alltmer tunnhåriga, överviktiga och stelbenta.
Aldrig skulle vi bli tanter eller farbröder, det öde som drab-
O RVAR L ÖFGREN 47