I livsloppet - Regeringen

något att uthärda i väntan på belöningen. Åldrandet blev en
hägrande frihet: då skulle ingen kunna bestämma över ens tid.
Pensionen kunde inte komma snabbt nog och idag ligger den
enligt statistiken närmare sextio än sextiofem.
Men det är riskabelt att drömma om allt självförverkligande
som ska ske vid pensioneringen, då folk äntligen ska köpa motorcykel,
gå på målarskola, resa jorden runt, skriva poesi, flytta
till Costa del Sol. ”Vänta bara” är en magisk formel som inte alltid
fungerar ... livet pågår oavbrutet dessförinnan.
Det har ofta och länge talats om att det borde finnas mer flexibla
övergångar mellan heltidsjobb och pension. Vi vet att de få
som får lov att leva ett liv, där övergången till pensionen inte
innebär någon abrupt förändring, trivs ganska bra. De bara fortsätter
att fixa och dona oavsett om de är sextio eller sjuttio. Min
bekant brandmannen går snart i pension vid sextio, men vet att
då ska han ta upp sitt gamla målerijobb på allvar igen.
Grannarna på sommarön kan inte tänka sig att leva utan fiskebåten
fast de närmar sig åttio.
På universitetet finns samma glidande övergång. Vid sextiofem
blir jag inte pensionär utan emeritus, som det så vackert
heter. Många talar förväntansfullt om pensionsdagen – då kan
man verkligen börja forska och skriva böcker med full kraft,
utan att störas av administration och annat otyg.
Det där med emeritustiteln är ingen dum idé. Den kunde gott
föras vidare i andra arbetsmiljöer, men det strandar ofta på det
oflexibla sätt som vårt arbetsliv ännu organiseras. Konjunkturerna
växlar blixtsnabbt, ena året är det fruktansvärt handikapp
att vara femtio plus och värdelös på arbetsmarknaden, nästa år
O RVAR L ÖFGREN 49