I livsloppet - Regeringen

och då måste svaret tyvärr bli nej. Vi kvinnor tillåts till skillnad
mot männen i allmänhet inte att åldras med behag. Det är en
kulturfråga. När det gäller mitt yrke avspeglar sig synen på kvinnan
i vår världsdramatik. Sen har det förstås också betydelse vilken
repertoar som väljs av landets teaterchefer. Men låt oss inte
misströsta.
I en ensemble är det självklart och naturligt att vi alla ska
känna oss behövda och att vi alla behöver varandra, unga som
gamla. Man måste också acceptera sitt åldrande och bejaka sina
rynkor även om de uppförstoras på en 10 meter bred filmduk.
Idag står mycket av hoppet till unga regissörer, som har visat
ett helt annat intresse för relationer där även äldre kvinnor ingår.
Det är positivt. Men villkoren för skådespelarna har förändrats
radikalt de senaste åren. Tryggheten på institutionsteatrarna har
minskat, konkurrensen har ökat. Dramatenskådespelarna pensioneras
redan vid 59. Många skådespelare är arbetslösa, särskilt
kvinnliga.
MIN EGEN STIGANDE ORO tycker jag nog att jag har lärt mig hantera.
Efter den egna pensioneringen vid 59 års ålder har jag fått
andra möjligheter att styra över mitt liv, både arbetsmässigt och
privat. Jag har fått större frihet, friheten att välja och handla.
Frihet är den makt vi har över oss själva, som en klok författare
en gång uttryckt saken, och det är den som har gjort att jag idag
känner mig mer kreativ. Visst händer det att jag väljer fel ibland,
men det är inte lika stressande som att drabbas av andras felaktiga
val.
Min mamma predikade ofta för mig om just ekonomiskt obe-
M ONA M ALM 19