I livsloppet - Regeringen

att jag fullständigt ska få strunta i om det så bara är en handfull
som är intresserade av vad jag då har på hjärtat. Ja, när pensionen
kommer – om den inte är uppäten då? – ska jag unna mig
att skriva både långsamt och smalt. Jag ser dessa avlägsna skrivprojekt
som exotiska resmål och jag längtar redan dit.
Livets mest magnifika efterrätt är ändå att få se hur det går för
barnen, och barnbarnen om man får några. Som äldsta generation
ser jag fram emot att få utgöra ett stöd, att vara den som
står längst ut på piren och tar emot. Få vara den som skyddar
mot det skrämmande mörkret – utgöra en fender mot evighetens
ofattbara köld.
Ty döden skrämmer mig inte. Fast jag vill gärna leva klart förstås
– mycket vill ha mer.
NEJ, DÖDEN kommer aldrig lägligt. Inte vill jag en dag känna att
nu har jag levat färdigt. Jag vill njuta var sekund tills hovmästarn
helt enkelt släcker ljuset och står där och skramlar med nycklarna.
Då får man väl resa sig och inse att festen faktiskt är över.
Men att man gärna hade fortsatt ett tag till om så hade varit.
Så ska ålderdomen vara – som en gigantisk efterfest och den
ska inte vara för några få utan för alla. Mat och vin och dans och
musik, sång och skratt och fullmogen romantik.
Och dåligt samvete ska man inte ens kunna stava till.
Så vill jag att det ska vara att bli gammal i Sverige.
34 A INO T ROSELL