Nordens Tidning nr 1 2010 - Föreningen Norden

Uno Stadius och andra
nordbor i folkbildningen
16 | n o r d e n s t i d n i n g n r 1 / 2 0 1 0
ur sPindelväven stig lundström
Folkbildningsrörelsen startade under 1830-talet.
Hembygdsrörelsen växte fram i slutet av 1700-talet,
men fick bredd först under mitten av 1800talet.
Vi erinrar oss förkämpar som författaren Afzelius,
biskopen Agardh, författaren Geijer, folkskolans grundare
Torsten Rudenschöld och riksdagsmannen Nils
Månsson i Skumparp, ”ljusets bonde”.
Den allmänna folkskolan 1842 fick stor betydelse för
”de breda lagren”. Bildningssträvandena blev en angelägenhet
för såväl nykterhets- som arbetarrörelsen. Influenser
kom från bl.a. Amerika och England – helnykterhetsivran,
jämställdhets- och rösträttskamp. Att höja
bildnings- och kunskapsnivån hos ”folket” blev ett vapen
i den politiska kampen för allmän rösträtt och ett medel
för att stävja ”superiet”; ”för människors insikter och
orientering på områden utanför deras egna specialiteter
och yrkeskunskaper”, som definitionen på folkbildning
lyder i Nationalencyklopedin. Förgrundsgestalterna var
lärda och stridbara män och kvinnor, som ofta mötte
skarpt motstånd. Kring förra sekelskiftet växte det dock
fram både folkhögskolor, studiecirklar, Stockholms Arbetareinstitut
(Nordens äldsta föreläsningsförening) och
ambulerande folkhögskolekurser, senare kom skolfilmen
och skolradion.
i min förra krönika (4/09) skrev jag om arkitekten Chiewitz
(1815–1862), som gick i frivillig ”landsflykt” till Finland,
där han uträttade storverk som stadsplanerare och
utvecklare av arkitektutbildningen. Flera nordbor har å
andra sidan fört folkbildningen framåt i Sverige. Banbrytande
insatser gjordes av den norska sexualupplysaren
Elise Ottesen Jensen, Ottar, (1888–1973). Hon grundade
år 1933 Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU),
stred för legalisering av preventivmedel och fri abort samt
obligatorisk sexualundervisning i skolan (1955).
En föregångsman var den finländske konstnären
Berndt Lindholm (1841–1914), som bosatte sig i Göteborg
1876. Han var intendent vid Göteborgs museums
konstavdelning 1878–1905 och även föreståndare för
Musei Ritskola, men detroniserades därifrån under förödmjukande
former till förmån för Carl Larsson. Lindholm
var den förste betydande konstnär som skildrade
bohuslänsk natur. Hans insatser belyses i Kjell Hjerns
verk om Valands Konstskola (1972).
uno stadius (1871–1936) växte upp i Helsingfors när
Finland var ryskt storfurstendöme. Han var redaktör
för Borgåbladet. Stadius tog initiativ till de första ”akademiska
fortbildningskurserna” vid Helsingfors’ universitet.
En tid var han verksam inom folkhögskolan i
Finland. Han skrev skarpt och kritiskt mot ryssarna och
blev ”ombedd” att lämna Finland. Stadius gick i frivillig
”landsflykt” till Sverige. Den första tiden (1903–1905)
bodde han, hustrun Emma Eleonora och deras fem barn
i Vetlanda, där Uno var lärare i Withala-skolan 1903–
04. I maj 1905 finner vi Stadius som ansvarig för folkbildningskurser,
finansierade av Zorn, på Sollerön och
i Mora, embryot till folkhögskolan i Mora. Han drev
folkhögskolekurser i bl.a. Orsa, Rättvik, Leksand.
Midsommar 1906 blev Stadius och konstnären Gustaf
Ankarcrona hembjudna till författaren Karl-Erik
Forsslund för att diskutera planerna för en folkhögskola
i Dalarna. Ryktet om Stadius’ bildningssträvanden, helnykterhetsiver
och engagemang för hembygdsrörelsen
samt att han var lärare och föreläsare hade nått Forsslund.
Hos Forsslunds tog planerna för en folkhögskola i
Brunnsvik utanför Ludvika fast form. När skolan startade
1906 blev Stadius dess förste föreståndare. Han kom
dock inte att stanna särskilt länge på den posten.
en kort skildring av Stadius finns i Rune Nordins
Brunnsvik och arbetarrörelsen (Brunnsvikarnas Förbund,
1981). Ett längre kapitel finns i Torsten Fogelqvists
Postludium (Norstedts, 1946). Fogelqvist, en av svensk
folkhögskolas portalfigurer, skriver inte helt fördelaktigt
om Stadius, när han hävdar att Stadius inte fick lämna
jobbet till följd av sitt ”främmande medborgarskap”.
Det bedrevs en smutsig ryktes- och förtalskampanj
mot Stadius, t.ex. att han var ”en inkräktare och utböling
med självtagna uppfostringsrättigheter”. När Brunnsviks
statsbidragsansökan behandlades i första kammaren
våren 1907 hade hovpredikanten Heüman den
dåliga smaken att yttra: ”Tänken eder, mina herrar, en
svensk folkhögskola dirigerad av en rysk undersåte!”
Anledningen till att man lät Stadius förstå att han borde
lämna ledarskapet var, enligt Fogelqvist, varken för att
man förföljde honom på grund av medborgarskapet eller
hans påstådda politiskt ”röda färg”. Förklaringen var
”helt enkelt och djupast sett den, att han i sin brist på
uthållighet och sinne för segt arbete inte alls passade till
ledare för en skola.”
huruvida fogelqvist har rätt i sin bedömning av Stadius
vet jag inte. Efter Brunnsvik fortsatte han som folkbildare.
Han återvände emellertid till Finland i samband
med självständigheten 1917, blev en förgrundsgestalt
inom den finländska nykterhetsrörelsen och sedermera
tjänsteman i Socialministeriet. Detta tyder på att han
var en kapacitet inom sitt gebit.
Stadius var morfar till den mästerliga Märta Tikkanen.
Läste i Dala-Demokraten (9.9.09) en artikel rubricerad
”Märta Tikkanen jagar en kärlekssaga”. Tikkanen
samlar stoff om morfadern. Om det blir en bok är osäkert,
men Tikkanen lär redan ha skrivit flera hundra sidor.
En bok om Uno Stadius skriven av Märta Tikkanen
vill jag gärna läsa. ■