Nordens Tidning nr 1 2010 - Föreningen Norden

finska långdistanstraumat.
Finland har ju genom idrottshistorien
haft många duktiga långdistanslöpare.
Huvudpersonen i romanen är en man som
vill ha löparnationen Finland tillbaka.
– Den handlar om en pappa som tränar
sin dotter. Hon ska bli stjärna och det är
hon som ska lyfta Finlands som löparnation.
Hon är den nya Lasse Wirén. Den
har samma ton av att det var bättre förr,
i folkhemmet.
Det tredje finska traumat är supandet,
enligt Miika Nousiainen, men någon roman
på det temat har han inte börjat på
ännu.
– Det kan bero på att jag inte super
tillräckligt mycket själv. Jag vet helt enkelt
inte tillräckligt mycket om ämnet. Dessutom
har det skrivits så många bra romaner
om det finska supandet.
men är dessa finska trauman lika med
de finska nationaldragen? frågar sig en
häpen reporter. Jo, på sätt och vis, menar
Miika Nousiainen.
– Det är visserligen stereotyper, men
bakom alla stereotyper ligger en sanning.
Vi kan dessutom vara lite mer melankoliska
än vad ni svenskar är.
Vilka tycker i sådana fall denne Sverigeälskande
författare att de svenska nationaldragen
är?
– Ni svenskar tror att ni är melankoliska
och tysta, men jämför man med Finland
så är ni inte alls tysta. Ni diskuterar och
diskuterar. Ni kan aldrig fatta ett beslut.
Ni måste ha konsensus kring allting.
Ett annat svenskt karaktärsdrag är empati,
enligt Miika Nousiainen, och den är
tvångsmässig.
– Ni måste vara empatiska med människor
i Eritrea och Sri Lanka och på det
viset köpa bättre samvete. Det är mycket
svenskt.
Men finns det något drag som är gemensamt
för svenskar och finnar?
– Det skulle i sådana fall vara det där lagoma.
Vi ska alltid vara lagom och får aldrig
leva ut, varken i glädje eller sorg. Inga
svårigheter, inga bråk, inga höjda röster.
Lagom. Två barn, flicka och pojke.
Precis som i Miika Nousiainens roman
om Mikko Virtanen, alias Mikael Andersson.
Man kan undra varför den blev en så
stor succé i Finland. Är det kanske så att
om inte alla, så åtminstone många, finnar
är nationalitetstransvestiter, svenska män
i finska mäns kroppar? De kanske är hallonbåtsflyktingar
allihop?! ■
Vem blir Finlands Kristina?
diskussionen går het sedan Benny Andersson och Björn Ulvaeus
meddelat att de exporterar musikalen Kristina från Duvemåla
österut. I februari 2012 inviger Svenska Teatern sina
nyrenoverade lokaler med emigrantmusikalen som då för första gången i sin
helhet visas utanför Sverige.
Vem tycker du skall sjunga Kristinas roll? undrade Hufvudstadsbladet i sin
nättidning och den frågan debatteras alltså nu hetsigt.
En majoritet tycks anse att Helen Sjlöholm borde vara Kristina också i
Helsingfors, även om många har dubier huruvida Svenska Teatern har råd
med gaget. Andra hejar på Maria Sid, känd för den svenska publiken från
tv-serien Livet i Fagervik.
Svenska Teatern räknar med hård konkurrens om alla roller i musikalen
och en nordisk audition arrangeras i Helsingfors 2011. Bland dem som sitter
i juryn finns givetvis Benny Andersson och Björn Ulvaeus som båda räknar
med att tillbringa mycket tid i Helsingfors under såväl auditionen som repetitionsarbetet.
i övrigt är det framförallt framlidne hissdirektören Pekka Herlin, eller snarare
den nyutkomna biografin över honom, som har debatterats. Herlin var
chef för hisstillverkaren Kone som han utvecklade till dels en hissjätte, dels
en föregångare i internationaliseringen av det finländska näringslivet. Utvecklingen
av Kone startade med köpet av svenska Asea.
Biografin Koneen ruhtinas, vilket betyder Kones furste, är skriven av britten
John Simon som arbetar på Kones informationsavdelning. Den är ovanlig
eftersom den fokuserar på de privata uppoffringar Pekka Herlin gjorde för
företagets skull samtidigt som den understryker hans lynniga, alkoholiserade,
mano-depressiva och schizofrena personlighet.
– Min far var ett svin, sammanfattar sonen Niklas Herlin som säger att
han är sin far tacksam för en enda sak, nämligen att sonen varit ekonomiskt
oberoende sedan han blev myndig.
Såväl familjen som Pekka Herlins närmaste medarbetare har varit beundransvärt
öppna och inte väjt för obehagliga sanningar.
Pekka Herlins fem barn beskriver i intervjuer hur fadern utvecklades från
att ha varit en pappa de ivrigt väntade på att få hem från jobbet till att bli en
demon vars hemkomst familjen fasade för. Han var alltid ordentligt berusad
och han krävde att någon skulle hålla honom sällskap och lyssna på hans
timslånga monologer.
som företagsledare omhuldade Pekka Herlin den stil svenskar döpt till ”management
by perkele” och han kunde vara ytterst hård mot sina underlydande.
En mellanchef minns att Herlin en gång läxade upp en bokförare som tog så
illa vid sig att han gick in på lagret och hängde sig. En av Herlins sekreterare
försökte begå självmord genom att hoppa ut från fönstret men överlevde. De
fem barnen har få glada minnen av sin far.
Pekka Herlin avled 2003 och då avslöjades att han i hemlighet ingått en
pakt med äldsta sonen Antti Herlin. Ledningen för Kone liksom aktiemajoriteten
övertogs av Antti Herlin, antagligen för att Pekka Herlin ville säkerställa
att Kone förblev i familjen.
Känslan av att ha blivit förda bakom ljuset tycks överskugga det faktum att
de alla ärvde pengar i överflöd och i dag tillhör de rikaste i Finland.
ANNIKA HÄLLSTEN, Helsingfors
n o r d e n s t i d n i n g n r 1 / 2 0 1 0 | 37