Nordens Tidning nr 1 2010 - Föreningen Norden

porträttet
Hon har
Nordens
tuffaste
jobb
Nu får världen sin första öppet
homosexuella ledare”, skrev tidningen
The Independent när socialdemokratiska
Jóhanna Sigurðardóttir
tog över som statsminister på Island 1
februari förra året.
Och visst är hon det, som om det nu
skulle ha någon betydelse. Islands sextiosexåriga
kvinnliga statsminister är öppet
homosexuell. 2002 ingick hon partnerskap
med Jonina Leosdóttir, som är journalist
och dramatiker.
Jóhanna Sigurðardóttir är från Reykjavik
och har hunnit med en hel del, både
inom och utanför politiken, innan hon
tog över statsministerposten efter Självständighetspartiets
Geir Haarde. Han fick
skulden för regeringens släpphänta hantering
av finanssektorn på Island, vilket i sin
tur anses ha lett till att örepubliken tillhör
de länder som råkat allra värst ut i den
globala finanskrisen.
Jóhanna Sigurðardóttir är bland annat
före detta flygvärdinna. Hon var styrelseordförande
för isländska kabinpersonalförbundet
1966 – 1969, 1975 blev hon
ordförande i Förbundet för tidigare flygvärdinnor.
1978 ledde det fackligpolitiska engagemanget
till en plats i Alltinget, Islands
riksdag, och där har hon suttit för tre olika
partier: Alþýðuflokkurinn som sedan blev
Enhetsfronten – Islands socialdemokra-
32 | n o r d e n s t i d n i n g n r 1 / 2 0 1 0
tiska parti. Hon lämnade partiet 1994
efter att ha förlorat partiledarvalet och
bildade i stället partiet Þjóðvaki som var
vänstersocialistiskt.
Men redan år 2000 återförenades de
båda partierna och sedan dess har det varit
Enhetsfronten som gällt.
Att ge sig i kast med att försöka lösa
den isländska krisen kan tyda på ett mod
som inte står en tidigare namne, Johanna
av Arc – eller Jeanne d´Arc som hon hette
på franska – långt efter. Och hon är inte
oomstridd i de politiska korridorerna på
Island, även om hon har varit en mycket
populär politiker åtminstone bland folk i
gemen. Senast har hon anklagats för att
vara hemma och baka bullar o istället för
att försöka lösa den isländska krisen.
Kraven på den isländska statsministern
är höga. Hon har haft sin smekmånad.
Nu måste hon börja leverera. Nu står
hon också inför den folkomröstning om
Icesave-lagen, den lag som ska avgöra hur
Island ska reglera internetbanken Icesaves
skulder till sparare i Storbritannien och
Nederländerna. De båda länderna betalade
ut garantier till spararna när Icesave
gick omkull hösten 2008 och vill nu ha
tillbaka sina pengar.
Men det vill inte den isländske presidenten
Oláfur Ragnar Grímsson. Han
lade in sitt veto sedan lagen godkänts av
parlamentet i Reykjavik. Så nu blir det
folkomröstning i mars, och det isländska
folket verkar inte heller särskilt sugna att
betala tillbaka dessa pengar via skattsedeln.
Så man får se vad som sker.
”Min tid ska komma”, sa Jóhanna Sigurðardóttir
när hon inte blev ordförande
i sitt parti 1994. Uttrycket har blivit bevingat.
Jo, kommit har den väl, Jóhannas
tid. Frågan är hur lång den blir. ■
Tillrättaläggande
Vårt förra porträtt, Bertil Jobéus, var nöjd med den beskrivning han fick i nordens
tidning. dock vill han tillrättalägga några missförstånd:
”om nordiska ambassader sade jag att det från tid till annan talats om nedläggning.
Vår regering har vad jag vet aldrig talat om det. Men i den offentliga
debatten har den frågan då och då ventilerats.
om dyra residens. Här menar jag absolut inte norden – jag vet av egen erfarenhet
att dessa residens verkligen används för representation. Men i världen
i övrigt finns här och var dyra residens, som nog skulle användas som både
kansli och residens.”
rätt ska ju vara rätt, så – med detta kan väl det hela anses vara tillrättat.