Personutredningar - Kriminalvården

3.3 Genomförandet – vem ansvarar?
Den första lagen som gav stöd för personutredningsarbetet, lagen (1918:531) om
villkorlig straffdom, stipulerade att den som skulle genomföra utredningen skulle vara
”lämplig och villig” därtill. Målgruppen var främst bland häradshövdingarnas biträden
och de ideella skyddsvärnsföreningarna (Söderberg 1952).
I lagförslaget (Prop.1939:86) till efterföljande lag (1939:315) om särskild förundersökning
i brottmål föreslogs att särskilda tjänstemän, statens skyddskonsulenter, skulle anställas
med uppgift att genomföra personutredningarna. Förslaget fick dock inte fullt genomslag
direkt, varför inga förändringar infördes om vem som skulle ges uppdraget, men väl att
den som fått uppdraget också skulle samråda med en skyddskonsulent. Tanken på
specialisering fanns dock kvar och väcktes på nytt i bland annat Fångvårdsstyrelsens
betänkande om Kriminalvård i frihet (SOU 1949:6) och i Strafflagsberedningens
betänkande om Skyddslag (SOU 1956:55). Men i praktiken var begreppet ”lämplig och
villig” det enda egentliga kriteriet för utföraren som angavs i de lagar som reglerade
personutredningen mellan 1918 och 1954.
I och med 1964 års lag kom så ansvaret att läggas på skyddskonsulenterna, även om
alternativet fanns för domstolen att utse annan ”lämplig person” för uppdraget. I
propositionen (1973:173, § 4) föreslogs dock att administrationen av utredningen helt
skulle förläggas till skyddskonsulenterna. Skyddskonsulenterna skulle själva genomföra
utredningen, eller ansvara för att utse någon annan. Denna ”annan” skulle ha en för
ändamålet avsedd utbildning eller ”eljest ha erforderliga kunskaper”. Den förslagna
ändringen, som i praktiken innebar att administrationen flyttades från domstolen till
skyddskonsulentorganisationen, lagstadgades 1973 (1973:1214). Den ordningen består,
men med anpassningar till en ändrad titulatur. 1990 ändrades skrivningen i 1964 års lag så
att ansvaret vilade på ”frivårdens tjänstemän” eller av dessa utsedda personer (1990:1013).
Detta var en konsekvens av kriminalvårdens omorganiseringar där
skyddskonsulentdistrikten omvandlades till frivårdsmyndigheter. När nu gällande lag
(1991:2041) beslutades följde organisationsbegreppet med, men tack vare nya
omorganiseringar är skrivningen i lagen ändrad (2005:980) till att det idag är
Kriminalvården som ansvarar för och administrerar personutredningarna. Om än
beteckningarna på organisationen skiftat över tid finns kontinuiteten i att det allt sedan
mitten av 1900-talet har varit de akademiskt utbildade i den ”öppna” kriminalvården som
haft ansvar för utredningarnas genomförande.
Från att ha varit ett i praktiken administrativt ansvar har även det praktiska
genomförandet över tid fokuserats till frivården. Den mest genomgripande förändringen
till följd av 1991 års lag var att utredningen kom att inte bara administreras utan också
genomföras av frivårdens tjänstemän. I föreskrifterna framgår detta implicit 1992, där
särskilda krav listas för undantagsvis kunna anlita ”särskild personutredare” (§ 5, KVVFS
1992:1). I föreskriften från 1997 är skrivningen ännu tydligare, utredningar skall utföras av
handläggare inom frivården, om inte särskilda skäl finns för att anlita en ”extern utredare”
(§ 2, KVVFS 1997:7). I de fall externa personutredare anlitas är det Kriminalvården som
ansvarar för att denne har tillräcklig kompetens för uppgiften (ibid, samt efterföljande
föreskrifter). En ytterligare skärpning av lämplighetskraven noteras också genom att
Kriminalvården sedan 2004 får göra en kontroll av den föreslagne utredaren i misstanke-
och belastningsregistren (KVVFS 2004:18).
Genom hela historien har alltså frivården och dess föregångare haft ett ansvar för personutredningar,
om än det finns variationer i hur detta ansvar tagit form. De som tidigt
skulle vara ”lämpliga och villiga” kom successivt att vara allt mer kopplade till
organisationen och sedan 1992 i huvudsak anställda i organisationen och föreskrifterna
från organisationen har preciserats allt mer. Om en ”lämplig och villig” skall anlitas idag
skall lämpligheten både bedömas utifrån kompetens och genom kontroll av register. De
professionellas roll, de akademiskt utbildade tjänstemännen i frivården, har förskjutits
21