Personutredningar - Kriminalvården

Det kollegiala kunskapsstödet
Hälften av de intervjuade frivårdsinspektörerna uppger att de aktivt söker stöd under
arbetet med en personutredning. De varierande arbetssätten vid de besökta frivårdskontoren
avspeglas i hur detta stöd manifesteras – vissa kontor har regelbundna möten,
kollegium, där ärenden kan diskuteras. Vid andra kontor söker man stöd och vägledning
mera spontant, och då främst avseende svårbedömda ärenden. Det stöd som söks är i
huvudsak ett kollegialt stöd - ibland talar man om ett informellt ”korridorsstöd”. Vid ett
kontor talar man i termer om att handleda varandra, vid ett annat kontor söker man stöd
hos den eller de man vet besitter relevanta kunskaper i förhållande till den utredning man
för tillfället arbetar med. Det förekommer också ganska ofta att frivårdsinspektörer
nämner sin närmaste chef som en källa till stöd och kunskaper. Chefens roll är dock inte
bara stödjande, det finns också ett uttalat inslag av kvalitetskontroll.
En annan aspekt av denna kontroll ligger även i rätten att signera en personutredning. På
grund av det förändrade arbetssättet från och med 2010 har även detta förändrats, men
vid tiden för intervjuerna (hösten 2009) återspeglades variationerna mellan kontoren även
i detta avseende. Vid ett kontor var delegationsbegreppet levande och en tydlig markör
för erfarenhet och kompetens, det uppgavs ta många år att få egen delegation att signera
personutredningar. Vid andra kontor omnämns inte kontroll eller delegationer alls i
intervjuer och fokusgrupper, här var det oftare de kollegiala och spontana kontakterna
som betonades såsom garanter för kvalitén i arbetet.
Det finns således vissa variationer, i några fall tillhandahåller den lokala organisationen
ramar, rutiner eller mötesforum, som processtöd, men till stora delar söker man stöd
spontant och frivilligt. Det kollegiala stödet är mera framträdande än det organisatoriska,
vilket indikerar på ett autonomt arbete, en profession med en hög grad av diskretion för
bedömningsarbetet.
Den självskattade rimlighetsbedömningen
Bedömningars kvalitet kan betraktas ur många perspektiv. ”En bra bedömning” kan lätt
föra tankarna till att det skulle vara möjligt att göra rätt eller fel. För att undvika den
tydliga värdeladdningen kan man istället tala om rimligheten i de bedömningar som görs.
Merparten av de som vi intervjuade ansåg att de gjorde rimliga bedömningar. En del var
däremot tveksamma om det blev rimliga bedömningar, men de var överlag ändå ganska
nöjda med sin insats. Många uppgav att de förlitar sig på sin erfarenhet för att bedöma
rimligheten i sina egna utredningar, men den viktigaste källan till bekräftelse sägs ändå
oftast ligga i rättens bedömning. Företrädelsevis skall rätten göra samma bedömning som
frivårdsinspektören i påföljdsfrågan, för att den gjorda bedömningen skall uppfattas som
rimlig. Men även i de fall när rätten väljer än annan påföljd fungerar rättens bedömning
som en källa till feedback. De bedömningar som görs i läkarutlåtanden enligt § 7 kan
också fungera som feedback på den initiala bedömning som gjorts i personutredningen.
Om man föreslagit att ett sådant utlåtande skall inhämtas och det framkommer
psykiatrisk problematik är det ett tecken på att man gjort en rimlig bedömning av
situationen.
Problemet för frivårdarna är inte så mycket varifrån de får sin feedback som det faktum
att det bara är i en del fall man får veta vad som hände efter utredningen och
bedömningen. Beslut och argumentation i rätten når bara frivården i de fall den
misstänkte döms och han eller hon skall avtjäna en påföljd inom ramen för frivårdens
verksamhet. Det är således bara i de fall där omständigheterna medger det som frivårdsinspektörerna
kan jämföra sina egna bedömningar med andras bedömningar. Andra vägar
till kunskap om den egna bedömningen går genom kollegial feedback och genom
kommentarer, eller avsaknaden av kommentarer, från chefen.
Några av de intervjuade menade att det egentliga kriteriet för att bedöma rimligheten i en
personutrednings bedömningar och påföljdsförslag är resultatet av insatsen. Man tänkte
alltså här i flera steg framåt, det förslag som lämnas skall leda till någon form av insats