Personutredningar - Kriminalvården

vägningen av information, när utredningen nedtecknas eller tänks igenom. De som menar
att det är här bedömningen sker pratar om att ett behov av att reflektera och ta råd av
kollegor för att få stöd i bedömningen, någon tar t.o.m. upp att alla utredningar föredras
för kollegor som stöd för bedömningen. Den samlade bilden av bedömningsprocessen är
att det finns tre steg: förhandsbedömning utifrån åtal och annat skriftligt material, intervjun där
arbetshypotesen bildas eller befästs, samt reflektionen i samband med sammanvägning av
information. Var i denna process som den egentliga bedömningen görs varierar, sannolikt
utifrån utredningens karaktär, men vad som här framkommit är att utredarna har olika
synsätt på hur pass snabbt man kan göra bedömningen. Beskrivningarna av hur intervjuerna
planeras och genomförs stärker emellertid bilden av att bedömningsarbetet i huvudsak
sker i anslutning till intervjun.
6.4 Bedömningens logiker
Bedömningen präglas av det spänningsfält där den görs. Frivårdsinspektörerna som gör
bedömningen har akademisk utbildning, vanligen till socionom, och med det följer vissa
kunskaper. Dessa utgör grunden i professionslogiken och det framkommer att samhällsvetenskapliga
och framför allt socialpsykologiska förklaringsmodeller ligger till grund för
hur de resonerar. I bedömningsarbetet kombineras dessa kunskaper med organisationslogikens
fokus på att faktorer skall lyftas fram och betonas utifrån de olika områden som
skall bedömas. De bedömningsinstrument som finns att tillgå förordas av organisationen,
frivårdarna rekommenderas använda dem som underlag för bedömningen. Men det sker
sällan under personutredningen, i fokusgrupperna framkommer att man hellre väntar med
en sådan fördjupad bedömning till dess att personen är dömd och man vet om det är en
klient man skall arbeta med. Diskussionen om bedömningsinstrument relateras ofta till
frågan om val av program och planering av verkställighet, något som kommer först efter
domen.
Bedömningen som görs inom ramen för personutredningen handlar inte bara om att
bedöma personen som sådan. Det handlar också om att bedöma huruvida denna person
är lämplig som klient i kriminalvården, främst frivården. I den bedömningen får möjliga
insatser betydelse, men framför allt har det betydelse om den utredde är intresserad av att
följa de insatser som är möjliga. Därför får den misstänktes egna intentioner betydelse för
bedömningen. Men i slutänden är det rätten som avgör om det blir den påföljd, och
därmed insats, som bedöms rimlig. Utredningen leder därför inte alltid till att den
misstänkte kommer att bli klient i Kriminalvården, eller att möjlighet till insats finns, även
om utredaren och den utredde är överens. Professionsetiken säger att man inte skall lyfta
fram problem och sedan lämna personen utan stöd och insats. Eftersom
frivårdsinspektörerna vid bedömningen inte vet om det kommer att bli någon insats
erbjuden ligger det helt i linje med professionslogiken att avvakta med fördjupad
utredning och bedömningsinstrument innan man vet om det är möjligt att fortsätta arbeta
med personen.
53