Personutredningar - Kriminalvården

aspekt som lyfts fram är det problematiska i att göra en bedömning då man som utredare
har en misstanke om något problem som inte kan styrkas. Detta framställs som ett
särskilt problem då man har som målsättning att hålla personutredningen ren från
”spekulationer”. Vid ett kontor lyfter man även fram det komplexa i att söka utreda
kausala samband mellan exempelvis missbruk och kriminalitet. Sammantaget kan man se
att de som genomför personutredningarna generellt beskriver det som svårt att bedöma
och gradera risk för återfall.
I fokusgrupperna framkom ofta att riskbedömning betraktas som en form av tyckande. I
ljuset av den inställningen uppgav exempelvis en frivårdsinspektör att det är oetiskt att
”gräva” utan klientens medgivande. Denna person hävdade vikten av att beakta att
personutredningar görs på misstänkta, inte dömda personer. Vid ett kontor uppgav man
en viss tvekan kring att använda ordet risk och menade att riskerna ändå framgår av
utredningen. Vid ett annat kontor framgick det att vissa frivårdsinspektörer inte känner
sig bekväma med att uttala sig om risk, främst eftersom det uppfattas som svårt att
rättfärdiga bedömningarna inför klienterna. Vid ytterligare ett annat kontor uppgav man
sig dock vara principiellt positiv till riskbedömningar, även om man var ovan vid arbetssättet
och kände en viss osäkerhet kring begreppets vetenskapliga stöd.
Komplexiteten och tveksamheten kring riskbedömning speglas i en av frivårdsinspektörernas
kommentarer under en fokusgrupp:
Alltså vi blir ju bättre på att bedöma risk genom att vi tvingas gå igenom alla de här frågorna
och formuläret och så… men // har vi den kompetensen? Och är det sådant som man hinner
med under en timme i samband med personutredning? [Det är sådant]som jag är lite tveksam
till.
Det är tydligt att alla förhåller sig till frågan om riskbedömning, men också att det inte
riktigt är ett begrepp, eller en logik, som fungerar tillsammans med frivårdarnas sätt att
resonera.
I de individuella intervjuerna med frivårdsinspektörerna nämns aldrig ordet risk, såvida
det inte sker i direkt anslutning till att intervjuaren ställt en fråga kring begreppet. I den
handfull intervjuer där begreppet väl kommer på tal framgår det att risk oftast kopplas till
risken för återfall i brott och att tidigare kriminalitet är viktigt ur två olika aspekter. Dels i
allmänhet som en generellt riskhöjande faktor för återfall, dels som ett problem vid
bedömningen i de fall den misstänkte inte tidigare är dömd. Det är helt enkelt enklare att
säga att den som redan dömts flera gånger riskerar att åter begå brott, än bedöma återfallsrisk
för de som aldrig tidigare dömts. Presumtionen att en misstänkt är oskyldig till
dess motsatsen bevisats slår igenom i dessa diskussioner, en av frivårdarna beskrev det i
termer av att man ju måste ha ”fallit först för att kunna återfalla”. Några av de intervjuade
är tveksamma kring möjligheten att göra framåtsyftande riskbedömningar, och anser även
att fokus på statiska faktorer, som t.ex. tidigare brottslighet, kolliderar med tron på
människans föränderlighet. En av de intervjuade menade att ”det är ju inga direkt djupa
utredningar”, varför det upplevs som en svår balansgång för att få information utan att
vara kränkande i kontakten med den misstänkte. En annan av frivårdsinspektörerna
kopplar riskbegreppet till bedömningen av behov och exemplifierar detta med de
personer som misstänks för rattfylleri, där en hög promillehalt ses som en tydlig indikator
på ett behov av en insats. Och här är det insatsen som ses som behovet, eller det
behövliga, för att inte brottet skall upprepas.
Frivårdsinspektörernas logik skiljer sig därmed från riktlinjernas logik, dvs. organisationen
lutar sig mot en typ av förståelse och idéer om hur arbetet skall genomföras och tjänstemännen,
de anställda professionella, resonerar utifrån ett annat sätt att se det. Denna
professionslogik bygger också på vetenskapliga resultat, men det är andra studier, andra
39