Personutredningar - Kriminalvården

Socionomstudenterna Lundell och Wettergren (2009) visar liknande resultat i sin uppsats,
där de beskriver hur personutredningarna antingen visar upp antingen en normalitet, en
socialt ordnad situation, eller en förstärkt bild av den kriminelle missbrukaren. De lyfter
fram att de kategoriseringar som görs i utredningar är dikotomier med antingen den
personligt mogne som gjort ett misstag, eller den etablerade avvikaren. De påtalar
också att den misstänktes egen motivation har stor betydelse. Lashmar (2009) visar i
sin uppsats från socionomutbildningen att personutredningsverksamheten å ena sidan
följer strikt byråkratiska spelregler, å andra sidan också lämnar ett handlingsutrymme
inom vilket den enskilde handläggaren har att agera. Johansson (2007) tar i sitt
examensarbete i juridik mera i förbigående upp personutredningar när hon skriver om
påföljdsval vid grovt rattfylleri. Petters (2008) har studerat en mycket avgränsad
grupp, kvinnor misstänkta för rattfylleri, och noterar i sin magisteruppsats i samhälls-
och kulturanalys att dessa kvinnor både är förövare, så som misstänkta för rattfylleri,
och offer för omständigheter och sammanhang. Åtminstone är det den bilden som
framträder i hennes analys av hur personutredningar i dessa fall skrivs.
Som framgått finns alltså en del studier av personutredningar, men det är ändå ett
mycket begränsat utbud, både inom Sverige och Europa. Samtidigt är det en ofta
förekommande praktik, en praktik som bidrar till att klassificera människor och på så
sätt leda dem vidare på något sätt. Foucault (1987) talade om utredningen som examen,
ett begrepp som står för både undersöka och bedöma. Denna undersökning och bedömning
görs i ett sammanhang, ett sammanhang som styr vad som kommer i fokus. I olika
tider och på olika platser kommer olika saker i fokus och det är stor skillnad mellan en
bedömning av ”riskfaktorer” och av ”socialt ordnade förhållanden”.
I denna rapport presenteras en studie av personutredningar i Sverige. Studien är genomförd
i samband med ett förändrat arbetssätt 2009. Det är den första mer genomgripande
studien av personutredningsverksamheten i Sverige och har genomförts med ekonomiskt
stöd av och i nära samarbete med Kriminalvårdens utvecklingsenhet.
Lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål stadgar i sin första paragraf :
När det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan eller annars behövs en särskild utredning om
en misstänkts personliga förhållanden eller om åtgärder som kan antas bidra till att han eller hon
avhåller sig från fortsatt brottslighet, skall ett yttrande inhämtas från Kriminalvården.
Det finns två huvudsyften med personutredningen: Att ge grund för påföljdsval och att
avgöra risk för fortsatt brottslighet.
Syftet med denna studie, och därmed med denna rapport, är att belysa den löpande praktiken
med att genomföra personutredningar och att söka kunskap om hur risk för återfall
i brott bedöms och beskrivs i personutredningar i brottmål. För att uppnå detta har vi
studerat hur arbetet fortlöper, hur de som utför det resonerar, vad som skrivs i utredningarna
och vilka faktorer och argument som används. Vi har också sökt relationen mellan
de faktorer som framkommit och de förslag som lämnas. Framför allt har vi sökt efter
hur riskbedömningen sker i utredningarna. Sammantaget kan man säga att denna rapport
ger en beskrivning av ett professionellt bedömningsarbete inom ramen för Kriminalvårdens
organisation.