Personutredningar - Kriminalvården

9. PROFESSIONSLOGIK
I detta kapitel lyfter vi fram den professionella logikens grunder och vad som
framkommit i intervjuer och utredningar.
9.1 Frivårdsinspektörers professionalitet
Professionalitetsbegreppet är mycket omdiskuterat. Att vara professionell är vanligen sett
med positiva ögon. De flesta strävar efter att vara professionella i sina handlingar, men
innebörden av det professionella varierar. Ibland är begreppet professionell liktydigt med
yrkesmässigt, som t.ex. i frågan om att ha ett professionellt förhållningssätt till skillnad
från att vara privat eller personlig. Då handlar det om att bemöta en person så som det
förväntas av en yrkesutövare, oavsett vilket yrke det handlar om.
Inom Kriminalvården relateras professionaliteten mer till anställningen än till specifik
expertis. Frivårdsinspektörerna är akademiker och därmed skiljer de sig från
vårdarkollektivet, den stora yrkesgruppen i organisationen. För professionens praktik,
dvs. det man gör på jobbet, sätter organisationen ramar genom anställningen och
uppdraget. Professionaliteten och professionslogiken är sättet att förhålla sig till dessa
ramar.
Inom professionsforskningen finns olika sätt att definiera ”en profession”.
Frivårdsinspektör är en organisatorisk titel, en befattning i en specifik organisation, det är
alltså ingen profession i sig. Däremot kan frivårdsinspektörer, eftersom de har som grund
för att anställas att de är ”socionom eller motsvarande”, jämföras med andra socionomer.
I en enkätstudie till verksamma inom socialt arbete framkom att de som arbetade inom
kriminalvården i stort liknade de som arbetade inom andra områden. Liksom inom annat
socialt arbete är det i huvudsak kvinnor som arbetar som frivårdsinspektörer.
Genomsnittsåldern är mellan 30 och 40 år och många har arbetat länge i organisationen.
Arbetsuppgifterna har många paralleller till andra former av socialt arbete, men
frivårdsinspektörens arbete är mer inriktat på utredning och bedömning än för den
genomsnittlige socialarbetaren. 81 procent av frivårdsinspektörerna säger att detta är
centrala uppgifter för dem, mot 53 procent av socialarbetare generellt. Andra utmärkande
uppgifter är råd och stöd (72 procent i frivården, mot 50 procent generellt bland
socialarbetare) och någon form av behandlingsinsats (56 procent i frivården mot 40
procent generellt). Vad man däremot inte gör så mycket i frivården som i socialt arbete
generellt är att fatta beslut om fördelning av resurser, ekonomiska eller andra. Att vara
frivårdsinspektör innebär alltså att på många sätt arbeta som i annat socialt arbete, dock
med mer fokus på bedömning, behandling, råd och stöd och mindre på beslutsfattande
(Svensson 2010).
Att ha vetenskaplig auktoritet, allmänhetens förtroende, viss autonomi, en avgränsad
jurisdiktion, någon yrkesorganisation och etiska koder är kriterier som brukar lyftas fram
för att påvisa professionalitet (jfr. Abbott 1988). Den vetenskapliga auktoriteten kommer
av att professionen har viss kunskap, om den specifika professionen är ensam om den
kunskapen innebär det också en viss autonomi och om detta leder till ett specifikt
ansvarsområde kan man också tala om en avgränsad jurisdiktion. Frivårdsinspektörerna
har personutredningarna som ett specifikt ansvarsområde som de är ensamma om att
utföra, de har en viss autonomi i genomförandet av dem och de gör dem med en viss
vetenskaplig auktoritet. De är såsom akademiker skolade i att samla in fakta och väga
dessa mot varandra för att kunna dra slutsatser. De har vetenskapligt grundade teorier
med sig från sin utbildning och de har kunskaper om hur människor och samhälle