Svart intelligens i ett vitt samhälle - Preservationist-Books.com

8 SVART INTELLIGENS
av ren härkomst (helt utan kaukasiska stamfäder) visar sig vara till och
med lägre – enligt Lynn (1991a) så låg som 80 i Ghana och Uganda, 75
i Nigeria och 65 i Kongo (Zaire).
Så som först förklarats av Charles E. Spearman (1923) och senare av
Arthur Jensen (1980), består IQ av den grundläggande eduktiva förmågan
(benämnd g) att generalisera utifrån exempel, och vice versa, att
finna belägg som stödjer generaliseringar. Eftersom denna förmåga låter
en både associera och särskilja, såväl som dra slutsatser och pröva antaganden
baserade på dessa slutsatser, gör den sig gällande i praktiskt
taget all mänsklig aktivitet från att tillaga kvällsmat till att bygga
skyskrapor och publicera variorumutgåvor av Shakespeare. I en kultur
kan den tänkas manifestera sig själv i en hög produktionsförmåga, vilket
är typiskt för den protestantiska etiksfären, men i en annan kan den
ta sig en annorlunda form; kanske förmågan att förhandla fram en transaktion
eller skaffa sig förträffliga betesmarker eller till och med att blidka
grannar och smickra stamäldste så effektivt som möjligt. De som
besitter en överlägsen IQ är för det mesta benägna att vinna fördelar av
det, emedan de som inte gör det tenderar att komma till korta. Det står
självklart många undantag att finna, men i allmänhet tenderar en högre
IQ att förbättra ens levnadsförhållanden, vilket torde demonstreras av
den signifikanta korrelation som fastställts mellan IQ och både socioekonomisk
status (Eells, 1951; Kemp, 1955) och nivån på ens arbetsprestationer
(Gottfredson, 1986).
Tvärt emot den allmänna uppfattningen finns det omfattande statistiska
data som bekräftar rasliga skillnader i IQ. Shuey (1966) och Osborne
och McGurk (1982) har sammanfattat flera hundra studier i detalj som
bekräftar en uppskattningsvis 15 poängs brist i genomsnittlig IQ bland
amerikanska negrer. Arthur Jensen sammanfattar dessa belägg i kapitel
6 i Straight Talk About Mental Tests (1981), liksom Mark Snyderman
och Stanley Rothman i The IQ Controversy: The Media and Public
Policy (1988) och Daniel Seligman i The Question of Intelligence
(1992). Vidare, i strid mot liberala anspråk fann varken Wigdor och
Garner (1982a, 1982b) eller Jensen i sin monumentala studie av graden
av snedvridning i test, Bias in Mental Testing (1980), och i två av sina
efterföljande artiklar (1985, 1987), några belägg för en kulturell snedvridning
till svartas nackdel som skulle vara inbyggd i IQ-test.