Svart intelligens i ett vitt samhälle - Preservationist-Books.com

62 SVART INTELLIGENS
et har denna statistik ofta använts av genomliberala integrationister för att
rättfärdiga kvoteringar och ökade federala program riktade mot svarta. I
detta syfte försöker de att kasta om orsakssambandet genom att behandla
bristande prestationsförmåga som resultatet av social utsatthet snarare än
som orsaken till densamma. Men statistiken kan de inte bortse ifrån – till
exempel den 56-procentiga fattigdomsnivån och de svarta ensamstående
mödrarnas 66-procentiga andel av alla födslar (en andel som stiger till 80
procent i Harlem), de höga döds- och sjukdomstalen, den stigande 40-procentiga
”verkliga” arbetslösheten bland arbetsföra män (inklusive de som
avstått från att söka arbeten), den verkligt höga bortfallsprocenten i high
school och, givetvis, de astronomiska brottssiffrorna som har omvandlat
åtskilliga bostadsområden i storstäderna till förslummade och livsfarliga
slagfält.
Det finns i själva verket ingen tvistefråga idag i vilken den officiella
mytologin avviker mer dramatiskt från den allmänna meningen, än i
erkännandet att vår rådande brottsfrekvens i huvudsak är ett negerproblem,
vilket det i sanning är. Uppskattningsvis 64 procent av alla amerikaner
som arresterats för våldsbrott utgörs av svarta som i sin tur endast
utgör 12,3 procent av befolkningen. I termer av rena procentandelar är
sannolikheten att svarta åtalas för våldsbrott ungefär fem gånger högre än
för alla andra. Som exempel kan nämnas att i hela landet år 1976 utgjordes
”mer än hälften av av alla arresterade för mord, nästan hälften av alla
arresterade för våldtäkt och två femtedelar av alla arresterade för grov
misshandel av svarta.”, enligt Charles Silberman i Criminal Violence,
Criminal Justice (1978, sid. 118-19). Eftersom andelen oanmälda och
olösta brott är mycket högre i svarta bostadsområden än på andra platser,
är denna åtalsstatistik lågt räknad i jämförelse med den kriminella framfart
som i verkligheten äger rum. I motsats till liberal dogmatik ingriper
polisen mindre i svarta bostadsområden än i vita i förhållande till den faktiska
kriminalitet som försiggår. Allt för ofta följer inte polisen upp larm
från svarta bostadsområden såvida inte människors liv står på spel. Till
följd härav arresteras och åtalas svarta i betydligt mindre utsträckning i
proportion till det antal brott de begår, och på så sätt misslyckas till och
med brottsstatistiken uppenbara problemets fulla omfång.
Som påpekats av Silberman är de svarta och latinamerikanska minoritetsgrupperna
ungefär lika stora i staden New York, och medianinkoms-