Skolans finansiering ur ett likvärdighetsperspektiv - Lärarnas ...

ämnade att hjälpa svaga elever, är det inte orimligt att en del av resurserna
även kommer andra elever till gagn. Exempelvis kan man tänka sig att skolor
med extra resurser anställer fler och kompetentare lärare, vilket naturligtvis
skulle gynna alla elever, även om många studier visat att svaga elever är de
som vinner mest på fler lärare, se exempelvis Björklund med flera (2003).
Vilka ytterligare satsningar skulle kunna genomföras med hjälp av extra
resurser till skolor med extra behov, utöver att anställa fler och kompetentare
lärare? Detta område ligger utanför utredningens egentliga fokus. Jag vill
dock kortfattat nämna Heckman och Krueger (2003), som är en ytterst intressant
genomgång och utvärdering av många riktade insatser i det amerikanska
skolsystemet gjord av framstående forskare på området. Skolförberedande
förskola för elever från studiesvaga hemmiljöer kombinerat med hembesök
för att engagera föräldrarna i barnens utveckling, förlängt skolår för elever i
behov av detta och satsningar på undervisning i mindre grupper är exempel
på stödåtgärder som genomförts med i många fall väldigt goda resultat.
Medan författarna i Heckman och Krueger (2003) är oense om i vilken
utsträckning stödåtgärder i tonåren och i vuxen ålder är effektiva, råder en
hög grad av konsensus kring att många av de åtgärder som sätts in i tidiga
år är framgångsrika, inte bara på kort sikt utan även mätt som sannolikheten
att börja och fullfölja högskolestudier samt efterföljande framgång på
arbetsmarknaden. Sett i detta perspektiv betalar sig dessa till synes enormt
resurskrävande insatserna ofta mångdubbelt enligt författarna. Även andra
ickepekuniära fördelar som mindre sannolikhet att hamna i kriminalitet och
långvarig brottslighet anges som starka skäl för tidig intervention i elever med
svåra hemförhållanden. Dessa resultat är så pass övertygande att diskussionen
i stället för att handla om huruvida stödåtgärderna är effektiva, delvis kommit
att handla om moraliska aspekter som samhället måste ta ställning till när
man intervenerar tidigt i familjer och därmed övertar en viss makt och ett
visst inflytande över barnen som förut innehades uteslutande av föräldrarna.
Björklund med flera (2003) manar dock till försiktighet att dra paralleller
mellan amerikanska studier och svenska förhållanden, men menar samtidigt
att det är högst sannolikt att förmågan till förändring avtar med åldern.
Överlag finns det goda grunder att tro att svåra uppväxtförhållanden bäst
motverkas med tidiga insatser, dels för att mönster och strukturer som elevernas
motivation och självförtroende inte tagit sig så starka konturer vid det
laget, men även för att en större del av livet då återstår. Det sista är viktigt då
man utvärderar kostnader och ”intäkter” av stödinsatser. Ju förr en individ
uppnår en inkluderande ställning i samhället, desto fler år resulterar ”avkastningen”
på denna ”investering” i form av bättre studieresultat, högre lön,
mindre brottslighet etcetera.
Kontentan av detta resonemang är att jag föreslår att kompensationsgraden
i resursfördelningssystemet bör vara som starkast på förskolenivå och de
27 Rapport från Lärarnas Riksförbund