UV Mitt, Daff 2001:1 - Riksantikvarieämbetet, avdelningen för ...
UV Mitt, Daff 2001:1 - Riksantikvarieämbetet, avdelningen för ...
UV Mitt, Daff 2001:1 - Riksantikvarieämbetet, avdelningen för ...
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
sammansättning (bilaga 1). Särskilt bör noteras den stora mängden ben<br />
som påträffats jäm<strong>för</strong>t med boplatsen i övrigt. Benmaterialet tillsammans<br />
med sotinslaget bör innebära att depositionen främst bestått av köksavfall.<br />
Pärlorna avviker till karaktären från övriga fynd men behöver inte<br />
motsäga den gjorda tolkningen. De skulle istället kunna ses som spår<br />
efter en rituell handling, eventuellt en begravning. Anläggningen kan då<br />
ha varit flerfunktionell, kanske en parallell till skärvstenshögar, som<br />
också ofta visat sig innehålla fynd av olika karaktärer.<br />
Generellt påträffades de flesta fynden i och i anslutning till husen. Ett<br />
undantag utgjordes av ovan nämnda avfallsdeposition. Ett annat undantag<br />
var möjligen också fynden från det kulturlager som hörde till den äldre<br />
boplatsfasen. Bland benfynden från boplatsen (<strong>för</strong>utom ovan omtalade<br />
avfallsdeposition) har endast får/get samt tänder av nöt kunnat bestämmas<br />
osteologiskt (bilaga 5).<br />
Grav<br />
En grav i form av en 4,5 meter stor stensättning framkom endast 2,5<br />
meter nordväst om hus 1 (fig. 17). Stensättningen var något oregelbunden<br />
med ett antal större block i centrum. I ett brandlager påträffades en urna<br />
samt brända och obrända ben. Vid den osteologiska analysen kunde<br />
benen artbestämmas till människa, nöt, gris, får/get och fisk (bilaga 5).<br />
Genom att jäm<strong>för</strong>a med liknande tidigare undersökta gravar kan hållas<br />
<strong>för</strong> troligt att graven var en mansgrav från folkvandringstid (jfr Bennett<br />
1987, s. 52, 129).<br />
Agrara lämningar<br />
De agrara lämningarna bestod av åkerytor i form av oregelbundna<br />
stenplockade ytor, röjningsrösen, stensträngar samt s.k. åkerhärdar (fig.<br />
18). De fanns inom tre numera åtskiljda områden (RAÄ 63, 317 och<br />
335). Det största sammanhängande området påträffades intill och norr om<br />
gårdstunet (RAÄ 335). I nordöst, på den östra sidan av en mindre rännil<br />
(vid en stensträng och ett gravfält, RAÄ 63), fanns ett mindre område<br />
bevarat. Dessutom kunde mindre partier väster om gårdstunet, på den<br />
västra sidan av Arningevägen undersökas (RAÄ 317). Dessa senare var<br />
dock påtagligt fragmentariska beroende på odling och sentida markarbeten<br />
i form av vägbyggen.<br />
De undersökta stensträngarna kan delas in i två grupper, dels primära<br />
kraftigare huvudsträngar av hägnadstyp, dels sekundära, låga, närmast<br />
vallformade småstenssträngar. Huvudsträngarna visar sannolikt en<br />
övergripande markstrukturering medan småstenssträngarna i allmänhet<br />
står <strong>för</strong> en finare indelning ofta i form av tvärarmar som utgår från<br />
huvudsträngarna. Endast huvudsträngarna var synliga <strong>för</strong>e avtorvningen.<br />
Åkermarken kan delas in i två gärden på ömse sidor om en <strong>för</strong>modad<br />
fägata. Fägatan hade en oklar utformning där den ena sidans begränsning<br />
bestod av en kraftig stensträng av huvudsträngstyp medan den andra<br />
sidan bestod av en låg småstenssträng. Den senare måste, om tolkningen<br />
är riktig, ha varit kompletterad med någon form av överbyggnad <strong>för</strong> att<br />
kunna fungera som hägnad. Läget <strong>för</strong> en fägata <strong>för</strong>efaller dock rimligt<br />
12 En gård från folkvandringstid i Arninge – Väg 264, Arningevägen
Change language