UV Mitt, Daff 2001:1 - Riksantikvarieämbetet, avdelningen för ...

andlagret och i urnan käkdelar av nötkreatur. Av de brända benen finns
fragment av gris och fisk i brandlagret. Snigelskal, som bedömts vara
brända, har påträffats i såväl brandlager som urna.
I den förmodade gravanläggningen 3036 har totalt 388,1 g ben
tillvaratagits; 193,1 g brända och 195 g obrända. Ben av människa har
inte kunnat identifieras i anläggningen. I det obrända materialet har hund,
gris, nöt, får eller get, fågel, fisk, vattensork, icke artbestämd mindre
sork,samtenliten,oidentifierad,gnagarepåträffats.Förbenslagsetabell
5 eller katalogen. I det brända materialet har nöt, får eller get, gris, fisk
och snigelskal identifierats. Snigelskalen har bedömts vara brända.
Diskussion
Gravmaterialet
Anläggning 3036 bedömdes under utgrävningen vara en grav. Eftersom
inga ben av människa har påträffats är det dock tveksamt om detta verkligen
är en grav. Så stora mängder obrända ben av djur är ovanligt i en
brandgrav, särskilt när det är fråga om flera olika djur (Sigvallius 1994).
Det vanligaste fyndet av obrända djurrester i brandgravar utgörs av tänder
av häst, nöt, gris eller får/get, andra kroppsdelar är betydligt mer sällsynta.
Fyndens sammansättning ger onekligen intryck av att vara av boplatskaraktär.
Det är följaktligen tveksamt om detta är en grav, eller om
det är en inblandning från omgivande kulturlager. Den osteologiska
undersökningen kan inte avgöra detta mer än att konstatera, att om fynden
verkligen hör till en grav så är detta en ovanlig grav, särskilt om den är
folkvandringstida. Obrända djurben, förutom tänder, förekommer framförallt
i brandgravar från vendel- och vikingatid. Obrända postcraniala
skelettdelar av nöt förekommer visserligen i gravar från folkvandringstid,
men mycket sällan, och då så gott som uteslutande i gravar med en omfattande
och mycket rik utrustning av artefakter. Detsamma gäller även
för gris, om än inte riktigt i samma omfattning. Får eller get och fågel hör
till de vanligaste djurarterna i brandgravar, medan fiskben är sällsynta
fynd. Det kan dock tänkas att fisk egentligen borde vara mer vanligt; fiskbenen
är små och sköra och kan lätt både förkomma och förstöras. Det är
följaktligen inte säkert att det antal gravar där fiskben påträffats är
representativt.
Slutsatsen av den osteologiska undersökningen av anläggning 3036 är,
att det är tveksamt om detta är en grav. Om arkeologiska fynd skulle visa
att så ändå är fallet, är det sannolikt att denna anläggning har inblandning
av boplatsmaterial.
Fyndet av vattensork, en mindre, oidentifierad sorkart, samt en liten
gnagare (en mus eller en sork), kan vara recent.
Snigelskalen har bedömts vara brända, och skulle i så fall höra till
brandlagren i båda gravanläggningarna. Men om detta verkligen är fallet
skall inte bedömas här; snigelskal är inte ben.
Boplatsmaterialet
De identifierade benen från boplatsmaterialet utgörs av obrända tänder av
nötkreatur och ett bränt mellanfotsben av får eller get. Tänder är de
vanligaste identifierade fynden från boplatser, vilket beror på att tandemalj
är mer motståndskraftig mot nedbrytning än ben. Därför kommer
34 En gård från folkvandringstid i Arninge – Väg 264, Arningevägen