UV Mitt, Daff 2001:1 - Riksantikvarieämbetet, avdelningen för ...
UV Mitt, Daff 2001:1 - Riksantikvarieämbetet, avdelningen för ...
UV Mitt, Daff 2001:1 - Riksantikvarieämbetet, avdelningen för ...
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
andlagret och i urnan käkdelar av nötkreatur. Av de brända benen finns<br />
fragment av gris och fisk i brandlagret. Snigelskal, som bedömts vara<br />
brända, har påträffats i såväl brandlager som urna.<br />
I den <strong>för</strong>modade gravanläggningen 3036 har totalt 388,1 g ben<br />
tillvaratagits; 193,1 g brända och 195 g obrända. Ben av människa har<br />
inte kunnat identifieras i anläggningen. I det obrända materialet har hund,<br />
gris, nöt, får eller get, fågel, fisk, vattensork, icke artbestämd mindre<br />
sork,samtenliten,oidentifierad,gnagarepåträffats.Förbenslagsetabell<br />
5 eller katalogen. I det brända materialet har nöt, får eller get, gris, fisk<br />
och snigelskal identifierats. Snigelskalen har bedömts vara brända.<br />
Diskussion<br />
Gravmaterialet<br />
Anläggning 3036 bedömdes under utgrävningen vara en grav. Eftersom<br />
inga ben av människa har påträffats är det dock tveksamt om detta verkligen<br />
är en grav. Så stora mängder obrända ben av djur är ovanligt i en<br />
brandgrav, särskilt när det är fråga om flera olika djur (Sigvallius 1994).<br />
Det vanligaste fyndet av obrända djurrester i brandgravar utgörs av tänder<br />
av häst, nöt, gris eller får/get, andra kroppsdelar är betydligt mer sällsynta.<br />
Fyndens sammansättning ger onekligen intryck av att vara av boplatskaraktär.<br />
Det är följaktligen tveksamt om detta är en grav, eller om<br />
det är en inblandning från omgivande kulturlager. Den osteologiska<br />
undersökningen kan inte avgöra detta mer än att konstatera, att om fynden<br />
verkligen hör till en grav så är detta en ovanlig grav, särskilt om den är<br />
folkvandringstida. Obrända djurben, <strong>för</strong>utom tänder, <strong>för</strong>ekommer fram<strong>för</strong>allt<br />
i brandgravar från vendel- och vikingatid. Obrända postcraniala<br />
skelettdelar av nöt <strong>för</strong>ekommer visserligen i gravar från folkvandringstid,<br />
men mycket sällan, och då så gott som uteslutande i gravar med en omfattande<br />
och mycket rik utrustning av artefakter. Detsamma gäller även<br />
<strong>för</strong> gris, om än inte riktigt i samma omfattning. Får eller get och fågel hör<br />
till de vanligaste djurarterna i brandgravar, medan fiskben är sällsynta<br />
fynd. Det kan dock tänkas att fisk egentligen borde vara mer vanligt; fiskbenen<br />
är små och sköra och kan lätt både <strong>för</strong>komma och <strong>för</strong>störas. Det är<br />
följaktligen inte säkert att det antal gravar där fiskben påträffats är<br />
representativt.<br />
Slutsatsen av den osteologiska undersökningen av anläggning 3036 är,<br />
att det är tveksamt om detta är en grav. Om arkeologiska fynd skulle visa<br />
att så ändå är fallet, är det sannolikt att denna anläggning har inblandning<br />
av boplatsmaterial.<br />
Fyndet av vattensork, en mindre, oidentifierad sorkart, samt en liten<br />
gnagare (en mus eller en sork), kan vara recent.<br />
Snigelskalen har bedömts vara brända, och skulle i så fall höra till<br />
brandlagren i båda gravanläggningarna. Men om detta verkligen är fallet<br />
skall inte bedömas här; snigelskal är inte ben.<br />
Boplatsmaterialet<br />
De identifierade benen från boplatsmaterialet utgörs av obrända tänder av<br />
nötkreatur och ett bränt mellanfotsben av får eller get. Tänder är de<br />
vanligaste identifierade fynden från boplatser, vilket beror på att tandemalj<br />
är mer motståndskraftig mot nedbrytning än ben. Där<strong>för</strong> kommer<br />
34 En gård från folkvandringstid i Arninge – Väg 264, Arningevägen