Vägvisare mot en hållbar stad? - Göteborgs universitet

har överlag en positiv attityd till kollektivtrafiken och jämför med Göteborg där
han bott tidigare, där kollektivtrafiken var närmast “obefintlig” och där han
cyklade “i ur och skur”. De har planerat att flytta till Värmdö, vilket de också
gjorde sommaren 2006, “för barnens skull”, även om det innebär längre resor till
arbetet. Den andra (HS6) är en kvinna i 30-årsåldern. För tio år sedan bodde hon
i en mindre stad där hon studerade och “cyklade till allt”. Hon flyttade sedan till
Sollentuna och tyckte det var en chock att bli beroende av kollektivtrafiken, eftersom
det inte fungerade för henne att cykla där. Även hon bor i ett hushåll som
består av två vuxna. Både hon och hennes sambo åker mest kollektivt, men de
använder bil för att veckohandla och för att resa till hennes föräldrar som bor i en
mindre stad 8 mil bort. Hennes sambo använder ibland bilen till sitt jobb. Sedan
hon flyttade till Hammarby sjöstad har hon även börjat ta upp cyklandet igen.
I Hammarby sjöstad finns också två som blandar bil med cykel, gång eller MC.
Den förste (HS5) är en man i 50-årsåldern som är uppvuxen utanför Stockholm.
Hushållet består av två vuxna. De har två bilar, men ställer av den ena under
vintern. Vardera bilen har sina ganska begränsade användningsområden. Han åker
sällan kollektivt, men använder både cykel och motorcykel, även för arbetsresor,
då han ofta har bilen parkerad på jobbet. De använder ganska många olika
transportmedel, men har utvecklat rutiner för olika resor. Kollektivt åker han bara
ibland när de ska in till stan tillsammans på kvällar, och då åker de ofta taxi hem.
Den andre är en ensamboende man i 45-årsåldern som kommer från en mindre
stad i södra Sverige (HS7). Han är egenföretagare som driver en butik och
vardagen styrs mycket av hans arbete. Han använder mest bil, men går och cyklar
också “en hel del”. När han hade flyttat till Stockholm levde han flera år utan bil.
Han åker sällan kollektivt, nästan bara med färjan. Han säger att han nästan aldrig
åkt buss, trots 13 år i Stockholm. Med tvärbanan har han åkt två gånger, “men
visst, den funkar säkert jättebra”.
Två av de intervjuade i Hammarby sjöstad kan sägas vara gränsfall. Den första
är en kvinna i 45-årsåldern som är på gränsen till bilbunden (HS2). Hon använder
bil till och i arbetet, till skjutsning av sonen och för sociala resor, eftersom hon
har sina vänner kvar där hon bodde tidigare. Men hon åker även regelbundet
kollektivt, ca 1-2 gånger per vecka, och säger att hon gillar kollektivtrafiken,
särskilt båten, men även tvärbanan. I hennes fall finns en tydlig koppling till
uppväxten. Hon växte upp i norra Stockholm och lärde sig tidigt att åka
kollektivt. Trots att föräldrarna hade var sin bil så blev varken hon eller hennes
tre bröder skjutsade, utan fick åka kollektivt redan från tidiga år. Det andra
gränsfallet är en kvinna i 60-årsåldern som är i det närmaste bilfri (HS4). Hon bor
med en man som är nybliven pensionär. De har en bil i hushållet, men hon säger
att det bara är sambons golfspel som motiverar bilinnehavet. De har diskuterat att
36