Export av skogligt kunnande från Finland och Sverige

Förord
Skogligt sett uppvisar Finland och Sverige stora likheter. Båda länderna domineras av det boreala
barrskogsbältet med gemensamma skogstyper och arter, vår skogshistoria de senaste 100 åren har
många gemensamma drag, skogsägandet är i båda länderna fördelat, om än inte i exakt samma procentuella
proportioner, mellan familjeskogsbruk, bolagsskog och statsskogar, skoglig lagstiftning
och skogliga institutioner är mer eller mindre desamma, och, inte minst, båda länderna har byggt
upp ekonomiskt enastående framgångsrikt skogsbruk och skogsindustri. Denna exportinriktade
skogsindustri, våra länders lyckade uthålliga och långsiktiga skötsel av skogsresurserna, och kraftiga
ökning av volym, areal och värde av dessa resurser, de sociala och miljömässiga hänsyn som
på ett för det mesta lyckat sätt integrerats med en ekonomisk skogsskötsel, har alla bidragit till att
svenskt och finskt skogskunnande har ett mycket gott namn internationellt.
Trots detta goda namn och trots skogsbrukets stora internationella betydelse och, omvänt, de
internationella förhållandenas betydelse för vårt eget skogsbruk, är det förvånande hur blygsamt
vårt skogliga kunnande har exporterats under senare decennier. Det är helt klart att våra två länder,
och enskild finsk och svensk skogsexpertis, har missat många chanser till intressanta arbetsuppgifter,
möjlighet att påverka internationella skeenden och tillfällen till återkoppling av internationell
erfarenhet till hemländernas skogssektorer. Visst finns det knappt ett tiotal svenskar och finländare
som haft eller har absoluta topposter inom internationell skogsforskning, utveckling, FN-organ
med mera – redan under 1960-talet hade till exempel först Nils A. Osara (Finland) och sedan Börje
Steenberg (Sverige) tjänsten som biträdande generaldirektör och chef för FAO:s Skogsavdelning,
Jan Heino (delförfattare till denna rapport) hade 40 år senare samma position, undertecknad var
på 1980-talet generaldirektör för ICRAF, Peter Holmgren har just tillträtt som generaldirektör
för CIFOR, Pekka Patosaari var UNFF:s förste chef, Sten Nilsson var Deputy och Acting DG
för IIASA, Jerker Thunberg är chef på NFP, och Markku Kanninen var biträdande chef först på
CATIE sedan CIFOR. Dessutom finns det kanske ett dussin personer som innehaft skogsrelaterade
chefspositioner på mellannivå inom Världsbanken, andra utvecklingsbanker, WRI, IUCN,
olika CGIAR-institut, FAO med flera, eller haft viktiga förtroendeuppdrag inom organisationer
som IUFRO, exempelvis Risto Seppälä som tidigare var dess president.
Det må låta imponerande, men om man betänker att vi talar om en 50-årsperiod och två av
världens absolut viktigaste skogsländer så är det knappast det. Naturligtvis finns det dessutom
hundratals svenska och finska skogsexperter av olika typ som har arbetat under kortare tid och i
mer juniora positioner i flera bistånds- och utvecklingsprojekt, med FN-organ, i forskningssamarbeten,
med NGOs eller i privat verksamhet, inklusive olika konsultbolag. Dessa typer av arbeten
är numera dock i stadig minskning. Dels beror detta på att det skogliga utvecklingssamarbetet har
minskat dramatiskt sedan 1990 – under de sista åren på 1980-talet fanns det närmare 100 svenska
6 Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens TIDSKRIFT nr 7 2012