Havet 2009 som pdf - Havsmiljöinstitutet

miljögifter och deras effekterEn gråsälskut behöver snabbt flytta överenergi i form av fet mjölk från sin mor tillsig själv. Efter endast tre veckor får denklara sig på egen hand och måste lärasig jaga. En fet unge har betydligt störrechans att överleva denna kritiska periodän en mager.Foto: Klas Rune/NStorskaliga förändringarFlera studier tyder på kraftiga förändringari Östersjöns ekosystem under det senasteseklet. Tidigare har Östersjöns systemdominerats av marina däggdjur, främstsäl.I början av 1900-talet medförde en hårdjakt, i kombination med stora problemorsakade av miljögifter, att säl och tumlareminskade markant. Tillsammans med enökad primärproduktion orsakad av övergödningen,skapade detta utrymme för ettallt större bestånd av strömming, skarpsilloch även torsk. Eftersom torsken är enviktig predator på både strömming ochskarpsill, kom arten att dominera Östersjönunder en period.Därefter ledde överfisket på torsk tillkraftiga minskningar i bestånden. Dåökade skarpsillen i Östersjön. Eftersomdenna gärna äter torskyngel hålls torskbeståndettillbaka ytterligare. Östersjön harsåledes återigen gått igenom en storskaligförändring och domineras nu av storamängder skarpsill och strömming.Borde inte det vara glada budskap till säloch andra som äter mycket fisk? Kanske,eller kanske inte. Precis som för ossmänniskor räcker det ju inte att det finnsstora mängder föda, den måste också varaav rätt kvalitet.En ensidig dietI Alaska har man visat att en trolig anledningtill nedgången i populationerna avStellers sjölejon skulle kunna bero på attnäringsinnehållet i den Alaska pollock,som numera är sjölejonens huvudföda,är för dålig. Matningsförsök med dessasjölejon i fångenskap visade att de, trots fritillgång till Alaska pollock, minskade i viktunder försöket.I Östersjön har man kunnat visa atthoppvikten för sillgrissleungarna påKarlsöarna minskat, trots att tillgångenpå grisslornas viktigaste föda skarpsillhar ökat. Eftersom både storleken på ochfetthalten i skarpsillen har minskat får sillgrisslornainte tillräckligt med energi, trotsen god tillgång på fisk.Två studier av gråsälars diet i Östersjönhar visat att andelen strömming ochskarpsill i sälarnas diet har ökat kraftigt iomfattning. Under perioden mellan 1968och 1971 utgjorde strömming 24 procent avden totala mängden bytesdjur. I början av2000-talet hade strömmingens andel ökattill hela 57 procent. På 1960-talet kompletteradesdieten också av relativt stora mängdertorsk, 19 procent. Under den senareperioden utgjorde torsk endast 1 procentav bytesdjuren.Vilka konsekvenser en mer ensidig dietfår för gråsälarna vet vi inte. Strömmingär, trots att fetthalterna sjunkit betänkligtunder perioden, en fet fisk i jämfört medtorsk. Samtidigt är de analysresultat somoftast redovisas när det gäller fetthalter ifisk inte alltid direkt jämförbara med hurmycket energi sälarna får i sig. Analysresultatenavser fetthalten i fiskkött, vilketju är helt relevant för oss människor, mendäremot inte för sälarna som äter fisken hel.Torskfilé är mager, men torsklever väldigtenergirik. Hur näringsinnehållet ser ut omman tar hänsyn till detta är relativt okänt.Näring är ju heller inte enbart energi.För en säl som lever uteslutande på fisk,kommer intaget av till exempel fettsyroroch spårämnen att bero på sammansättningenav de olika fiskarterna som ingår isälens föda. En ensidig diet skulle kunna fåkonsekvenser för sälarnas hälsa.88 havet 2009