2006-101-9, Om barnet behöver ny vårdnadshavare - Socialstyrelsen

Bilaga 3barn utan tidigare traumatiska erfarenheter. Barn som togs om hand av enperson i dennes eget hem reagerade mycket mindre på separationen frånanknytningspersonen än barn som togs om hand av flera personer på rulllandeschema i institutionsmiljö. Det var alltså inte bara separationen i sigsom spelade roll, utan också hur det alternativa omhändertagandet såg ut.Trots att man alltså fann stora individuella skillnader kunde forskarna identifieratre reaktionssätt som barn i åldern ett till tre år visade under tidensom separationen varade och när föräldern återvände: protest, förtvivlanoch losskoppling.ProtestProtestfasen, som startade så fort vårdnadshavaren lämnade barnet till enfrämmande vårdare, karakteriserades av att barnet reagerade med ”upprördförvåning”. Barnet signalerade något i stil med: ”vad har hänt, vart tog duvägen, kom tillbaka, kom tillbaka!”. Barnet skrek argt och var motorisktaktivt. Det sökte efter föräldern och gick upprepade gånger till det ställedär föräldern senast hade varit. I den här fasen var barnet inriktat på att”till varje pris” återskapa kontakten med föräldern så snabbt som möjligt.Barnet var helt ointresserat av de främmande vuxna som fanns i rummet,avvisade försök till tröst, och kravlade sig ner ur knäet om en främmandevårdare tog upp barnet. Detta var en tydlig signal om att ”det är inte dig jagvill ha utan min anknytningsperson!”. Olika ljud eller företeelser, exempelvisen dörr som öppnades, gav temporär lindring i barnets skrik, eftersombarnet riktade sin uppmärksamhet dit med förhoppningen att det varden försvunna föräldern som återkom. Nyckelorden för att beskriva barnenunder protestfasen var: hopp (om att föräldern skulle återvända) och hårtarbete (barnet ansträngde sig på olika sätt för att återskapa kontakten medföräldern). De viktigaste känslorna som barnen gav uttryck för var rädsla,ilska, och upprördhet. Beroende på barnets situation och omständigheter iövrigt kunde protestfasen vara från några timmar till uppåt en vecka, därefterövergick den gradvis till nästa fas.FörtvivlanÖvergången till denna fas markerades av beteenden som signalerade entilltagande brist på hopp hos barnet beträffande förälderns återvändande.Det aktiva sökbeteendet avtog liksom den ”ilskna” gråten, vilken ersattesmed en tystare, mer hulkande och ”inåtvänd” gråt. Barnet drog sig undanmänniskor och aktiviteter och satt ofta med tom blick i sin säng, kramandeett kärt gosedjur eller något plagg eller föremål som föräldern lämnat kvar.Bowlby tolkade detta som att barnet nu hade börjat sörja den saknade för-135