2006-101-9, Om barnet behöver ny vårdnadshavare - Socialstyrelsen

Bilaga 3liten eller ingen kontakt under de första åren i livet, är i flera avseendenlika utsatt. Sådana barn placeras i allmänhet hos sämre fungerande föräldrar,och de får inte till närmelsevis samma stöd, eftersom de ur samhälletssynpunkt ”återvänder till sin förälder”.V. Barn som upplevt vårdnadshavarens våld i formav misshandel/övergreppAnknytningssystemet utvecklades, som beskrivits ovan, hos nomadiserandedäggdjur för att hantera hotfulla situationer. Systemet, som byggervidare på fylogenetiskt äldre rädslosystem, bygger på förutsättningen atthotet/faran kommer ”utifrån”. Typsituationen utgörs av att barnet befinnersig på ett visst avstånd från föräldern när någon form av hot/fara dykerupp. I samma ögonblick som barnet identifierar hotet så stängs utforskandesystemet(t ex. plockandet med pinnar och löv) ner och anknytningssystemetaktiveras. Drivet av sitt påslagna anknytningssystem söker barnetnu minska avståndet till föräldern. Om den upplevda faran är måttlig, ochbarnet har uppnått viss mognad, räcker det kanske med att fånga föräldernsblick och höra föräldern säga, ”det är inget farligt, det är bara farbror Sven,kände Du inte igen honom” för att lugna barnet så att det kan återgå till attleka (dvs. utforska). Om den upplevda faran däremot är mer påtaglig, enstor svart hund kommer springande, dräglande och skällande rakt mot barnet,så kanske barnets anknytningssystem kräver att barnet får sitta i föräldernsknä och bli tröstad en god stund innan anknytningssystemet återgåri viloläge. I båda fallen gäller dock samma sak – upplevt hot/fara ledertill sökande av ökad kontakt med anknytningspersonen. Hur anknytningenorganiseras, dvs. vilken typ av anknytning som utvecklas mellan barn ochförälder, beror i hög grad på hur föräldern bemöter barnet i den här typenav situationer (se Broberg m fl., 2006; Broberg m fl., under tryckning).Hur går det i situationer när det är anknytningspersonens beteende somutgör signal om hot/fara för barnet? Små barns anknytningssystem är inteutvecklade för att hantera sådana situationer, därför tvingar anknytningenbarnet att reagera som om hotet kom utifrån – minska avståndet till föräldern– trots att detta leder till ökad otrygghet/större upplevt hot. Det lilla barnetsbristande kognitiva mognad, i kombination med att evolutionen inte förberettbarn på att hotet kan komma från anknytningspersonen, leder till att de fårsvårt för att skapa en sammanhållen mental organisation av anknytningsrelationen.Anknytningen till föräldern blir desorganiserad. Studier av barn somman vet varit utsatta för vanvård och misshandel visar att upp till 80 procentav dem utvecklar en desorganiserad anknytning till den misshandlande för-143