2006-101-9, Om barnet behöver ny vårdnadshavare - Socialstyrelsen

Bilaga 3äldern och förlorat hoppet om att hon skulle återvända. Han menade attvuxna ofta feltolkade barnets ytliga lugn och bristande aktivitet som etttecken på positiv anpassning, när det i stället var ett allvarligt tecken på hursvårt barnet led av separationen. Barnets attityd och känsla kunde beskrivasmed orden hopplöshet, tillbakadragenhet och sorg. Eftersom barneti förtvivlansfasen åt dåligt, eller inte alls, riskerade det att tyna bort omdet inte antingen återförenades med föräldern eller av egen kraft börjadevända sig ut mot världen igen. Fasen varierade i längd mellan olika barn,från några dagar till flera veckor. Helt avgörande för barnets långsiktigautveckling var om föräldern kom tillbaka inom några månader eller inte,och hur föräldern då hanterade barnets samlade reaktioner på separationen.Alternativt att barnet kom till en annan vårdnadshavare som accepteradebarnets behov av att sörja den förlorade föräldern och ansträngde sig för attsuccessivt bygga upp en tillitsfull och ”exklusiv” relation till barnet.LosskopplingBowlby och hans medarbetare beskrev barn i åldern ett till tre år som separeratsfrån sina föräldrar i mellan två veckor och ett halvt år (Heinicke& Westheimer, 1966). Det rörde sig inte om barn som placerats utom hemmetför att de varit utsatta för omsorgssvikt, utan pga. barnets sjukdom elleratt föräldern av praktiska skäl var oförmögen att ta hand om sitt barn. Vidåterföreningen kände några av barnen över huvud taget inte igen sina mammor,medan de flesta vände sig bort eller vandrade iväg när mamman komin i rummet. Under veckorna som följde visade barnen mycket blandadereaktioner – perioder av stark gråt omväxlade med att barnen stirrade tomtframför sig och var oförmögna att visa några känslor. Hälften av mammornaklagade över att barnen behandlade dem som fullständiga främlingar, medande övriga berättade att de uttryckslösa ögonblicken skiftade med perioder avklistrig klängighet, när barnen vägrade lämna mamman ens för den stund dettog henne att gå på toaletten. Ju längre separationen varat, desto allvarligarevar barnens reaktioner. När de personer som lärt känna barnen på sjukhuseteller institutionen gjorde hembesök blev barnen mycket rädda.Man kan sammanfatta den här fasen som att den innehåller ett för barnetsmärtsamt inre drama. Å ena sidan har barnet påbörjat ett sorgearbete somska göra det möjligt för barnet att, om tillfälle yppar sig, skapa en permanentersättning för den förlorade föräldern. Å andra sidan har barnet stängtdörren om ett antal känslor som är för svåra för ett litet barn att handskasmed på ett framgångsrikt sätt. Bowlby såg alltså barnens reaktionssätt somuttryck för en psykologisk försvarsmekanism. Ytligt sett betedde sig barnensom om de inte kände igen föräldern, alltså hade ”glömt bort” vederbör-136