2016 kompl

INDIANKLUBBEN
någon aktivitet där. Timmervagnarna var tydligen inte längre attackerade. Han andades ut.
”Verkar ju vara lugnt nu”, tillade han, innan han vände och gick ner. Men så kom han på sig
med något och halvvägs ner i trappan stannade han, vände sig om mot löjtnant Wands igen och
ropade:
”Jag glömde ju att skicka någon läkare med Fetterman. Försök hitta doktor Hines och skicka ut
honom och ett par sjukvårdare. Se till att de tar sig till vagntåget. Säg till Hines att om han inte
behövs vid timmervagnarna, så ska han förenar sig med Fetterman.”
Löjtnant Wands bara nickade och började följa efter Carrington nerför trappan. Samtidigt hade
kanonen gjorts redo och en första salva var klar att avlossas.
”Drygt tusen yards”, hördes sergeanten ropa. Därefter small det och den första granaten visslade
genom luften och exploderade straxt bortom bäcken. Carrington skyndade upp i utsiktstornet
på huvudkvarterets tak och kunde därifrån se hur indianer skingrades åt alla håll, när nästa granat
exploderade i luften ovanför dem. Flera av indianerna sågs nu dra sig tillbaka uppför Lodge Trail
Ridge. Men han såg också till sin förvåning att Fettermans trupp nu hade gått över bäcken och faktiskt
sökte sig upp mot vägen som ledde upp på åsen. Han kunde också se att löjtnant Grummonds
kavallerister nu var en god bit före Fettermans marscherande män. En oroskänsla spred sig
i hans kropp, men det lugnade ner sig igen, när han såg hur Fetterman stoppade sin trupp då de
nådde upp på åsens krön.
”Kanske hade det varit för mycket snö nere i dalen för männen att pulsa i”, mumlade han för
sig själv, ”eller kanske behövde Fetterman komma högre upp för att se var indianerna som nu tydligen
hade lämnat vagntåget skulle dyka upp, när de kom runt Sullivant Hill… Å’ Grummond har väl
förhoppningsvis gjort halt alldeles bakom åskammen…”
Så han vände och skulle just gå ner igen, när skottlossning hördes från åsen.
”Kanske var det några av soldaterna som sköt mot de där indianerna som blivit utskrämda ur
buskagen av kanonskotten”, tänkte han. Han såg på sin klocka. Kvart i tolv. Han såg upp mot åsen
igen. Fettermans soldater stod fortfarande kvar där, men han såg inget av Grummonds kavalleri.
Då hördes nya skott. Nu även hela salvor. Men så blev det lugnare igen. Då kom löjtnant Wands
springande. På håll ropade han:
”Doktor Hines är tillbaka! Säger att han inte kunde ta sig igenom till Fetterman för att det bara
svärmade av indianer överallt!”
Översten kände hur magmusklerna drogs ihop. Så lyfte han blicken mot åskrönet igen och fick
direkt nästa chock. Fettermans soldater var nu på väg att passera över åsen! Han gnuggade
sig i ögonen och såg sig om. Flera skottsalvor hördes. Vad var det som höll på att hända? Tre officerare,
två civila och sjuttiosex underofficerare och meniga. Total åttioen man! Det slog honom,
att det var ju precis det Fetterman så sturskt hade sagt. ”Med åttio man kan jag rida genom
hela siouxnationen!” Höll det här nu på att bli bekräftat? Eller… nej, det andra alternativet fick
bara inte hända… Carrington insåg att han snabbt måste mönstra en undsättningsstyrka…
Från och med den här tidpunkten har vi inga bekräftade och säkra uppgifter
om vad som hände. Inga vita som verkligen såg något lyckades överleva
och vi har bara indianernas i många fall osammanhängande och motsägelsefulla
berättelser. Berättelser som nedtecknats av vita som själva ofta haft en
förutfattad mening och därför valt att bara berätta de uppgifter som bekräftade
just deras teorier. Berättelser som dessutom delgivits dem via tolk. Tolkar
som vi inte vet hur språkkunniga och seriösa de var. Många av de här berättelserna
har också framförts tämligen långt efter att händelserna utspelat sig och
måste därför läsas ytterst kritiskt. Den teori som de flesta idag tror speglar det
mest sannolika scenariot bygger i stället på den bild som har givits av hur man
uppfattade slagfältet efter striden, samt de undersökningar med metalldetektor
som utförts av advokaten, historikern och historieförfattaren J. W. Vaughn
under 1960-talet.
27