2016 kompl

INDIANKLUBBEN
vaktade de nu vad som skulle hända nere i fortet. De hade sina speglar redo för att skicka sina
spegelreflexer till krigargrupperna, så fort soldaterna lämnade fortet. Men inget hände. Solen hade
gått upp, men ingen aktivitet syntes nere i fortet. Krigarna fick vänta länge och det var kallt…
fruktansvärt kallt.
Nere i fortet hade överste Carrington gått och spanat upp mot skyarna. Skulle det fina vädret
hålla i sig, eller ej? Snösituationen ute vid avverkningsplatsen var inte alltför svår och indianerna
hade inte gjort några angrepp sedan onsdagen. Så straxt efter klockan nio på förmiddagen beordrade
han adjutanten, löjtnant Wands, att skicka ut en timmerfora. Det behövdes inte bara timmer
att bygga med, utan även bränsle att elda med. Kylan var grym. Men han såg för säkerhets skulle
till att beordra ut en extra stor vaktstyrka och han betonade, att han inte tillät någon att förfölja
eventuella indianer alltför långt bort från vägen. När foran kort före tiotiden lämnade fortet, så bestod
den av 17 vagnar. Tillsamman med timmerhuggare, kuskar och vaktsoldater var det dock
ändå så många som ett nittiotal man under befäl av korpral Legrow, från kompani E, som nu startade
mot huggarlägret. Direkt som foran svängde ut på vägen så kunde man se hur spegelreflexer
blänkte på åsarna och höjderna runt omkring. Det dröjde heller inte så länge innan vaktposter
rapporterade små grupper av krigare nere i buskagen vid Big Piney och Carrington tog sig upp i
det vakttorn som han låtit bygga på huvudkvarterets tak för att se för sig själv. Men för stunden
var det inget som tydde på någon fara. Så Carrington gick tillbaka ner till sitt kontor, där han på
nytt tog itu med de ständiga rapporterna som skulle skickas både bittida och sent.
Han hade inte hunnit så långt förrän han hörde stöveltramp på altanen utanför och en vaktpost
uppenbarade sig i dörren, gjorde honnör och sa:
”Indianer, sir... flera grupper nere vid ån, sir… Å’ de har nå’n med sig som kan engelska, sir.
Nå’n som skriker på oss att vi ska komma ut å’ slåss..”
Carrington lade ifrån sig sina skrivdon och reste sig. Redan som han kom ut genom dörren
såg han flaggvakten uppe på Pilot Hill energiskt vifta med sin signalflagga. Han stod en stund för
tyda budskapet. Men så uppfattade han att signalen betydde att timmerforan var under angrepp.
Genast ropade han till sig en trumpetare och beordrade honom att blåsa ”Boots and Saddles”.
Inom några minuter var kaserngården full av springande soldater och redan innan han hade hunnit
över till manskapsbarackerna pågick uppställning utanför flera av kompanibarackerna. Carrington
vinkade till sig löjtnant Wands och ropade till honom redan på håll:
”Hämta kapten Powell!”
Löjtnant Wands tvärstannade, gjorde honnör och vände på klacken, för att några minuter senare
komma springande, med Powell i hälarna. De båda sprang raka vägen fram till Carrington,
som vände sig, när han hörde stegen. Så pekade han på Powell:
”Kapten Powell! Ni rider ut och undsätter vagnforan på samma sätt som ni gjorde för två dagar
sedan! Samma order som den gången…”
Wands och Powell såg på varandra, innan Wands sträckte upp sig och sa:
”Men kapten Fetterman är ju högst i rang nu… borde inte han leda företaget, sir.. ?”
Carrington såg på de två för att i samma ögonblick bli varse kapten Fetterman, som med
långa steg närmade sig från sin bostad. Kapten Powell bara ryckte på axlarna och avvaktade vad
som nu skulle hända. Fetterman stannade framför de tre, slog ihop klackarna, gjorde honnör och
sa:
”Anhåller om att få leda den här undsättningsdetaljen, sir… Jag är högst rankad officer här
nu.., efter er.. naturligtvis, sir. Dessutom är mitt kompani redan uppställt och redo… sir ”.
Han pekade bakåt över sin axel. Det var inget annat för överste Carrington att göra än att bita
i det sura äpplet. Han såg med en urskuldande min på Powell och vände sig sedan till Fetterman,
med orden:
”Very well, kapten. Ni tar kommandot över undsättningstruppen. Tag ert eget kompani A och
dessutom en kavalleritropp. Ni avtågar så fort ni kan. Jag ska se till att löjtnant Grummond sadlar
upp och med en grupp beridet infanteri får komma ifatt er på vägen…”.
”Hoppas det blir innan vi har kommit fram till vagntåget, då!”
Det undgick inte Carrington att Fettermans röst var aningen nedlåtande, när han bara vände
23