2016 kompl
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
INDIANKLUBBEN<br />
DuBreuil, träffades plötsligt av en pil i halsen<br />
och segnade ner. Han ropade på Glass och bad<br />
honom, att åtminstone hjälpa honom att ladda<br />
om geväret, så att han skulle kunna ta minst en<br />
av indianerna med sig i döden. Hugh Glass<br />
stannade till, laddade om mannens gevär och<br />
vände sedan om för att rusa vidare. Just som<br />
han hade vänt och börjat springa igen, träffades<br />
han själv av en pil i ryggen. Men han kunde<br />
ändå fortsätta och hann att kasta sig i kanoten,<br />
som männen omedelbart stötte ut för att därefter<br />
i rasande fart paddla bort från det farliga<br />
grannskapet. Så fort männen hade kommit i säkerhet<br />
längre nerför floden gjorde de tappra<br />
försök att slita loss pilen ur Glass rygg. Men<br />
den satt fast och de fick till slut ge upp. Det var<br />
nu inget annat att göra än att avbryta fångstuppdraget<br />
och försöka ta sig tillbaka till civilisationen.<br />
Men till Taos var det mera än etthundra<br />
mil och något annat alternativ fanns inte!<br />
Ingen av hans kamrater tordes ta på sig ansvaret<br />
för att börja skära i hans rygg. Så med stora<br />
smärtor startade Hugh Glass återfärden söderut.<br />
Väl framme i Taos visade det sig att här inte<br />
fanns någon läkare. Men en annan, stor och råbarkad,<br />
jägare var villig att göra ett försök. Så<br />
efter den traditionella whiskyslurken och med<br />
en läderbit att bita på lade sig Hugh Glass på<br />
ett bord och jägaren plockade fram sin rakkniv<br />
och började karva runt det nu tämligen infekterade<br />
såret. Han skar undan för undan bort<br />
dött och infekterat kött och nådde till slut ända<br />
in till själva pilspetsen, som satt fast i en av<br />
ryggkotorna. Med en tång lyckades han till slut<br />
få loss metallspetsen och man kunde, så gott<br />
det gick, göra rent såret med alkohol och sedan<br />
nödtorftigt sy ihop de glipande skinnflikarna.<br />
Sedan var det bara att vänta och se. Skulle han<br />
överleva det här också…?<br />
Jodå, Hugh Glass överlevde och var snart redo<br />
för vildmarken igen. Men av Taos och Provost<br />
hade han fått nog. Glass var och hade alltid varit<br />
en enstöring. Att för Provosts räkning vara<br />
ledare för grupper av andra fångstmän var inget<br />
som han var bekväm med. När Glass gav sig<br />
iväg från Taos finns det dock inga uppgifter<br />
om. Troligen skedde det någon gång under<br />
1826, men vi hör inget om honom under de<br />
närmaste åren, när han troligen ensam levde<br />
sitt liv ute i vildmarken uppe kring Missouris<br />
källflöden. Det här var en tid av omvälvningar<br />
inom pälshandeln också. Ashley hade till slut<br />
lagt av och sålt sin rörelse till en grupp jägare<br />
med Jedediah Smith, David Jackson och Bill<br />
Subletter i spetsen. Men deras Rocky Mountain<br />
Fur Company skulle snart få svår konkurrens<br />
från ett annat bolag med starka uppbackare<br />
bakom sig. The American Fur Company<br />
hade bestämt sig för att återupprätta handeln<br />
vid Övre Missouri och hade anställt en driftig<br />
skotte vid namn Kenneth McKenzie, som för<br />
bolagets räkning anlade en stor handelsstation<br />
på Missouriflodens norra strand, en halvmil<br />
norr om Yellowstoneflodens utlopp, nästan<br />
mitt på gränsen mellan nuvarande staterna<br />
North Dakota och Montana. Posten som kallades<br />
Fort Floyd förväntade man sig skulle dra till<br />
sig handeln från alla de fria pälsjägare som<br />
ännu antingen arbetade för Provost nere i<br />
Taos, eller för det mindre bolaget Rocky Mountain<br />
Fur. McKenzies strategi för att genomföra<br />
det var att erbjuda så mycket högre priser för<br />
jägarnas skinn, att de inte skulle kunna motstå<br />
att komma till honom. För att sprida det här<br />
budskapet bland jägarna sökte han en pålitlig<br />
karl, som skulle bli hans budbärare. Den man<br />
han valde var Hugh Glass. Så det är här vi stöter<br />
på enslingen Glass igen. Hösten 1828 var<br />
han alltså hos McKenzie i Fort Floyd, som då<br />
också hade döpts om till Fort Union, för att få<br />
sitt budskap som skulle spridas i bergen. Ett<br />
uppdrag som Glass tog på sig. Och nästa gång<br />
vi hör talas om honom är vid 1829 års båda<br />
rendezvous. Först vid Popo Agie River i början<br />
av juli och sedan vid Pierres Hole sent i augusti,<br />
där han försökte övertala andra jägare att i<br />
framtiden föra sina fångster till Fort Union. Hur<br />
pass han lyckades i sina övertalningsförsök<br />
finns det ingen statistik på, men Smith, Jackson<br />
och Sublette fick allt svårare med den hårdnande<br />
konkurrensen och sålde snart ut till de<br />
andra bergsmännen Tom Fitzpatrick, Bill Sublettes<br />
yngre bror Milton, tysken Henry Fraeb<br />
och Jim Bridger. Själv verkar det som att Hugh<br />
Glass därefter nöjde sig med ett stillsammare<br />
liv, huvudsakligen på östra sidan av Klippiga<br />
Bergen. Han närmade sig nu femtioårsåldern<br />
och alla hans äventyr och nära-dödenupplevelser<br />
måste sannolikt ha satt sina spår i<br />
honom. I alla händelser hör vi inte så mycket<br />
om honom.<br />
1832 uppförde American Fur Company en ny<br />
handelsstation, avsedd för handeln med kråkindianerna.<br />
Stationen placerades på Yellowstoneflodens<br />
östra strand, ungefär en halvmil nedanför<br />
Bighornflodens utlopp. Den fick namnet<br />
Fort Cass, men kallades också ofta för Tulloch's<br />
Fort, efter mannen som byggde upp det. Det<br />
var här som Hugh Glass tillbringade sin sista<br />
vinter. I stort betraktades det här som ett lugnt<br />
och säkert område. Kråkindianerna var genomgående<br />
vänligt sinnade och här kunde man<br />
röra sig tämligen obehindrat i omgivningarna.<br />
Även Ed Rose, en av de gamla jägarna från Ashleytiden<br />
befann sig här den här vintern. Han<br />
hade de senaste åren levt tillsammans med<br />
kråkindianerna.<br />
18
Change language