2016 kompl

INDIANKLUBBEN
gen. Philip St. George Cooke överste Henry B. Carrington gen. William T. Sherman
lämnade det militära för ett civilt jobb och löjtnant Bradley omplacerades till regementets tredje
bataljon i Utah. Fem män deserterade också under veckan för att i stället söka sin lycka i guldfälten
uppe i Montana. Ett ytterligare tecken på bristande disciplin inom garnisonen var att ökande
inbrott och stölder ur olika förråd rapporterades. En extra vaktstyrka fick avdelas för att hålla uppsikt
över kvartermästarens förråd. Den 21 november var det så dags igen för indianerna att göra
ett nytt tillslag. Den här gången mot en transport av biffkor från Fort Reno. Kapten Powell med en
styrka ur kompani C lyckades dock ta tillbaka alla djuren, men kom aldrig ifatt tjuvarna som därför
gick ostraffade. Söndagen den 25 november kom så ytterligare ett märkligt brev från general Cooke,
där Carrington fick order att nu gå till attack mot indianerna:
”Överste: Ni är härmed beordrad att så fort manskap och förråd är slutligt installerade
och väderskyddade, på allvar vända er uppmärksamhet mot att angripa de fientliga
indianska banden genom att överraska dem i deras vinterläger, enligt tidigare order per
den 27 september från detta högkvarter…”
Överste Carrington hade efter så lång tid nu nästan givit upp hoppet om att få general Cooke
att förstå hur verkligheten såg ut vid Fort Phil Kearny. Men ändå satte han sig och skrev, för vilken
gång i ordningen visste han inte, att han behövde vapen och ammunition och att han var tvungen
att använda sitt enda kavallerikompani konstant till eskortservice för kurirer. Han påpekade att
han varit utlovad, men ännu inte hade fått, nya moderna karbiner för sina kavallerister, att han
behövde åtminstone etthundra nya Springfieldgevär till sina infanterister som ersättning för trasiga
och utslitna gamla och att han såg fram emot att snart få det andra kavallerikompaniet, som han
så länge varit lovad. Så avslutade han sitt brev med orden:
”Jag ska personligen ta befäl över en expedition när hårt väder så småningom stänger
in indianerna i deras läger och jag ska se till att under denna vinter aktivt operera i alla
väderstreck, där störst chanser uppenbarar sig att straffa dem…”
Redan innan denna söndag hade tagit slut hade ett tillfälle uppenbarat sig för Carrington att
sätta kraft bakom orden. Indianerna gjorde nämligen ännu ett djärvt försök att stjäla fortets kvarvarande
biffhjord. De lyckades att skilja ut sexton djur och försvinna med dem. I ren ilska satte sig
Carrington själv i spetsen för alla som hade något att rida på och stormade iväg efter de bortflyende
tjuvarna. Löjtnant Bingham ledde sitt kavalleri. Fetterman, Brown och Grummond ledde alla var
sin mindre styrka av beridna infanterister och civila. Men ingen av dem såg ens skymten av en
enda indian. De lyckades dock ta tillbaka åtta kor och fann fem andra redan slaktade och delvis
styckade. Den 27 november skickades löjtnant Bingham med 24 kavallerister till Fort C. F. Smith
med post och två dagar senare en sergeant och tio man till Fort Reno med samma sorts uppdrag.
Med dessa och ytterligare andra frånvarande visade månadsrapporten att Carringtons styrka nu
omfattade 427 officerare och män, en ökning med 67 från oktober månad.
14