2016 kompl

INDIANKLUBBEN
STRIDEN VID CRAZY WOMAN CROSSING
av BERTIL THÖRN
Året var 1863. Den 26 maj det året hittades guld i Alder Gulch, nordväst om Yellowstoneområdet i den blivande delstaten
Montana och på bara några månader hade området invaderats av 10 000 guldprospekterare. Församlingen, som var
utspridd längs hela dalen, kom att kallas "Fourteen Mile City", men bestod egentligen av ett drygt halvdussin mera sammanhängande
småstäder. De mest betydande av dessa fick namnen Nevada City och Virginia City. Det här var rena vildmarken
och det var långt och besvärligt att ta sig hit. Men ett år senare, i maj 1864, tillskapades "Territory of Montana" och
plötsligt började ett mera organiserat samhälle att växa fram. Fortfarande var det dock långt och svårt att ta sig hit. Två
män, John Bozeman och John Jacobs, såg behovet och började leta efter en kortare och snabbare väg, som kunde förbinda
guldfälten med den numera väletablerade Oregon Trail, nere i Plattedalen. Den väg de fastnade för gick rakt upp genom
Powder Riverlandet på östra sidan av Big Hornbergen. Ett land av stor betydelse för flera indianska stammar. Det här var de
viktigaste jaktmarkerna för stammar som Shoshone, Arapaho, Cheyenne och framför allt ett antal lakotastammar. I den
norra delen befann sig även crowstammen, som tidigare drivits ut ur dalen av lakotasiouxerna. De här indianerna tänkte
inte stillatigande åse hur vita nu plötsligt började invadera deras land.
I Öster pågick det blodiga och kostbara Inbördeskriget. Det var därför absolut nödvändigt att man nu tog vara på alla nya
guldförekomster som upptäcktes. Myndigheterna, som inte hade några som helst kunskaper om indianerna i det här nordliga
området, tog för givet att det inte skulle möta något hinder att få deras tillstånd för en väg upp genom Powder Riverlandet.
Men man hade redan hamnat i svårigheter med andra indianer längre söderut och i Coloradoterritoriet, där andra
guldfyndigheter upptäckts ett par år tidigare, pågick näst intill fullt krig . Ett krig som snart spred sig norrut och involverade
främst de västligaste lakotasiouxerna och alldeles speciellt då de delar av oglalastammen som ännu inte hade börjat vänja
sig vid de vitas närvaro. Sommaren 1865 hade militärledningen därför skickat ut general Patrick Connor med en stor armé
för att kväsa siouxerna. Men samtidigt fanns det andra falanger inom statsledningen som menade att krig inte var rätta
vägen att gå, utan i stället ansåg att man borde förhandla med indianerna. I takt med att Connors krigsansträngningar visade
sig resultatlösa och dessutom mycket kostsamma, så fick förhandlarfalangen övertaget och statsledningen ändrade sin
inställning i frågan. General Connor fick avbryta sin kampanj och fredsdelegationer utsågs som fick i uppdrag att mäkla fred
med indianerna.
Våren 1866 sågs därför en ny typ av vita vid Fort Laramie, som var den enda större militärpost som låg i närheten av det
oroliga området. Statsmän med många löften och vackra ord och en mängd presenter att dela ut till indianernas ledare.
Med sig hade de också ett papper, som de ville att ledarna skulle sätta sina märken på. Ett papper som de påstod skulle
visa att de vita ville ha fred med indianerna och bara få rätt att färdas igenom deras land. Många indianer var också villiga
att skriva på, när de såg alla presenter de skulle få. Speciellt var det Spotted Tails brulésiouxer, de som redan hade vant sig
vid att hålla till längs Plattevägen och kring Fort Laramie och där levde tämligen gott på sitt samspel med de vita. Men uppe
i Powder Riverlandet satt stora grupper av andra indianer som ännu inte hade accepterat att ha vita i sina landområden.
Det var Old Man Afraid of His Horses och hans oglalasiouxer. Det var Little Wolf och hans cheyenner och det var flera olika
band av arapahoindianer. Alla lyssnade de nu allt ivrigare till den alltmer framträdande krigsledaren för Bad Face-bandet
inom oglalasstammen, Red Cloud, vars taktik till en början gick ut på att hålla sig så långt borta från de vita som möjligt,
men som ändå såg till att genom ombud nogsamt hålla sig informerad om allt som hände nere vid Fort Laramie. Samtidigt
växte hans rykte bland de vita, som efterhand trodde att det var Red Cloud som var alla indianers överhövding och att inga
fredsavtal skulle kunna slutas utan hans påskrift .
Indianer kallades till Fort Laramie från alla håll och kanter. Här underhölls de med mat och presenter av kommendanten på
fortet, överste Henry Maynadier, i flera månader, innan de vitas förhandlingsdelegation dök upp i början av juni. Den här
gången kom faktiskt också Red Cloud till fortet tillsammans med ett femtiotal utvalda krigare. Andra ledare som var närvarande
var oglalasiouxernas egentlige huvudledare Old Man Afraid of His Horse och vidare bruleernas Spotted Tail, Standing
Elk och Red Leaf. Andra mera välkända ledare var Big Mouth och Bad Wound, tillsammans med ytterligare tolv ledare från
andra band. Bland dem också några få cheyenner och arapaholedare. Alla lyssnade när kommissionsledaren Taylor på förmiddagen
den 5 juni öppnade mötet med att förklara, att "Den Store Vite Fadern" endast önskade att leva i fred med indianerna
och att han därför ville att ett fredsfördrag skulle upprättas och undertecknas. Sedan läste han upp texten till det
fredsfördrag som han hade med sig och som myndigheterna nu ville att indianerna skulle skriva på. Men mera blev det
inte, då Red Cloud reste sig, tog alla vita i hand och förklarade att de skulle svara när de hade konfererat med sina folk.
Vad indianernas svar till slut blev vet vi inte med säkerhet, då det har rapporterats väldigt olika från olika håll. Kommissionens
ordförande rapporterade till Indianbyrån att allt hade gått utan problem, att indianerna hade varit förstående och
positiva och uttalat att de ville leva ifred med de vita. Att fördraget inte hade undertecknats betraktade han inte som något
3