2016 kompl

INDIANKLUBBEN
sedan åt Daniels att följa med. Så försvann de båda i ett dammoln. Vagnarna fortsatte, men budet gick genom hela kedjan,
att vara redo för lite spännande jakt.
Nu hade det börjat att gå utför. Vagnspåret ledde ner i en gammal uttorkad bäckravin och där, längre ner, kunde man
nu skymta träden som markerade var vattenfåran gick. Härligt, nu skulle man äntligen få lite vatten och djuren kunde också
få dricka sig otörstiga. Här borde ju dessutom vara lämpligt att stanna och låta djuren beta några timmar, innan man fortsatte.
De som hade några vapen började förbereda sig för den spännande händelsen då bufflar skulle dyka upp i deras väg.
Men snart nog fick de annat att tänka på. Väl nere i ravinen kom man ut i en torrlagd bäckfåra som där visade sig bestå av
djup, lös sand. Flera av vagnarna höll på att fastna i den lösa sanden och kuskarna fick piska på de trötta djuren ordentligt.
De flesta kom också över, men en av vagnarna blev stående och männen fick alla hjälpas åt att skjuta på, för att de flåsande
mulorna skulle kunna fortsätta upp på fastare mark.
Men i samma ögonblick hände något annat. Plötsligt syntes rörelser bakom trädskärmen.
"Bufflarna kommer", ropade någon, men tystnade snabbt igen när isande, närmast djuriska tjut fyllde luften.
Det dröjde heller inte länge förrän en stor grupp indianer stormade fram över bäcken. Och ännu flera uppenbarade sig på
ravinkanten ovanför vagnarna. Enstaka skott hördes och en fullkomlig störtskur av visslande pilar haglade över gruppens
medlemmar, som fick bråttom att kasta sig ner i skydd av vagnarna. Eftersom alla beväpnade hade sina gevär redo för den
tänkta buffeljakten, kom försvaret igång direkt. Indianerna verkade bli överraskade och avbröt snabbt sitt anfall. Löjtnant
Wands var inte sen att krypa fram och började ge order.
"Vi måste tillbaka upp på höjden bakom oss", ropade han, "sätt fart på mulorna!
Mirakulöst nog så hade ingen skadats i det här första korta anfallet. Löjtnant Wands ropade:
"Bradley… Löjtnant Bradley, ta ett dussintal man och bilda en skärmytslinje… Vi måste ta den där höjden över ravinen"!
Bradley sprang genast upp från sitt skydd under en av vagnarna och ropade till sig ett knappt tiotal av de soldater som var
beväpnade. Han gjorde bara en gest med armen och ropade:
"Skärmytslinje män… Ett par meters lucka… Följ mig"!
Så började hela gruppen att rusa uppför slänten och hade nästan kommit ända upp innan indianerna var tillbaka. Men inför
det oväntade utfallet av så pass många soldater, så vek indianerna undan igen och löjtnant Bradley lyckades nå brantens
krön och kunde etablera en skärmytslinje just under ravinkanten. Därifrån kunde de hålla indianerna ifrån sig, medan de
andra lyckades vända vagnarna och piska på mulorna uppför ravinen till en öppen plats uppe på en mindre kulle. Men det
var inte alla som nådde fram. De båda arméambulanserna, med sina trespann halkade snart efter de större fraktvagnarna
med sina sexspann. Kvinnorna skrek och barnen grät skräckslagna. Men musiksergeanten Frank Fessenden, som körde den
första ambulansen, piskade på de stackars mulorna, medan han försökte trösta sin livrädda hustru, som krampaktigt höll
sitt lilla spädbarn hårt i famnen med ena handen, medan hon med den andra höll ett stadigt grepp i kuskbockens ryggstöd.
Plötsligt träffades en mula i det spann som drog kokvagnen och störtade. Vagnen saktade in, när de andra mulorna började
dra åt sidorna för att komma undan den fallna kamraten, som nu släpades med och blev till ett hinder för parkamraten
som gång på gång snubblade och nästan föll.
"Skär loss henne", ropade kusken i nästa vagn.
I den trånga ravinen hindrades även resten av vagnsgruppen och de närmast kommande vagnarna lyckades endast med
möda styra förbi den nu stillastående vagnen, medan ett par man febrilt skar loss remtygen runt den stupade mulan, så att
vagnen på nytt kunde sättas i rörelse. Så hände plötsligt samma sak med ytterligare en av de kvarvarande mulorna. Nu
fanns det ingen mera tid att stanna på nytt. Man blev tvungna att överge kokvagnen. Kusken och de andra männen i kokvagnen
kastade sig snabbt upp i nästkommande vagn, som bara saktade in tillräckligt, för att de skulle kunna hoppa upp.
Nu hade även ambulansvagnarna hunnit ifatt och rundade den stillastående kokvagnen i ett dammoln, med hjulen slirande
i den lösa sanden. Under tiden hade de första vagnarna redan nått upp ur ravinen och tog sikte på den lilla kulle som löjtnant
Wands pekade ut.
"Upp där och kör dom i fyrkant", ropade han.
De närmaste förföljande indianerna hade nu tagit sig upp på ravinkanten öster om vagngruppen, men när kapten Marr
lyckades fälla en av deras hästar, svängde resten av åt sidan och vagnarna fick fritt fram upp mot kullen. Väl där lyckades
de ställa upp vagnarna i en fyrkant och kunde efterhand säkra mulåsnor och hästar inne i vagnborgen. De hade nu sex hästar
kvar. Hästar, som de förstod var mycket viktigt att de lyckades behålla, om de så småningom skulle kunna sända någon
efter hjälp. Om de nu skulle överleva så länge…
När de väl kommit i skydd något sånär, såg de plötsligt en häst utan ryttare komma störtande emot sig. Hästen hade ett par
pilar i manken och i länderna. Sadeln hade snurrat runt och hängde under hästens buk. Bakom den skräckslagna hästen
kom så ännu en häst, med en man krampaktigt greppande runt hästens hals. Ett trettiotal meter bakom dem kom en stor
grupp tjutande indianer, som undan för undan tog in på den sista hästen. Den ryttarlösa hästen orkade inte ända fram utan
störtade något tjugotal meter från vagnborgen. Men den andra hästen nådde fram och några av männen kunde rusa upp
19