2016 kompl

INDIANKLUBBEN
"Fitzgerald är inte här. Det är bara Bridger som
finns här någonstans"…
Men man letade fram den unge Jim Bridger.
När han äntligen stod framför den väldige
Glass, så får man anta att han närmast skakade
av skräck. Han insåg säkert att hämnden nu
hade kommit ifatt honom och han förstod, att
han nu skulle få stå till svars för vad han och
Fitzgerald hade gjort. Han var säkert stum inför
denna förfärande åsyn. Men lika stum blev nu
även Glass. Han såg framför sig en rädd och
skamsen yngling, som inte visste vad han skulle
göra. Han kunde bara inte förmå till att ta ut
sin rättmätiga hämnd på denna stackars vilsna
själ. Så Glass bara stod där en lång stund, medan
han tänkte tillbaka på tiden med de två innan
de övergav honom. Så beslutade han sig
plötsligt för att benåda den stackars pojken.
Det var ju ändå inte han som hade Glass bössa.
Den bössa som han så enträget hade längtat
efter att få ta tillbaka. I hans medvetande
fanns också vetskapen om, att det egentligen
var Fitzgerald som hade övertalat ynglingen,
att de skulle ta Glass ägodelar och sticka. Han
hade ju i sitt halv om halvt medvetslösa tillstånd
ändå kunnat höra hur de två hade pratat
innan de gav sig iväg. Så han rätade på ryggen,
såg stint på den unge Bridger och sa' bara helt
kort:
"Gå, min pojke - jag lämnar dig åt att leva med
ditt eget samvetes och din guds bestraffning.
Om du då blir förlåten, så var tacksam och gå i
frid - jag har inget mer' att säga dig. Men glöm
aldrig bort, att sanning och trofasthet är saker
som är alltför värdefulla för att slarva med".
Medan den uppskakade Bridger leddes bort av
kamrater, så började redan Glass att planera
för sitt nästa steg. Geväret skulle han ha tillbaka.
Det fanns bara inget annat alternativ. Och
om geväret nu fanns där Fitzgerald fanns, så
var det dit Hugh Glass härnäst skulle ta sig.
Men vintern var nu alltför svår för att ta upp
den jakten omedelbart. Så Glass bidade sin tid.
Ungefär samtidigt som Glass anlände till Fort
Henry vid Bighornfloden, hade Henry beslutat
sig för att sända ett bud till Ashley, som nu befann
sig i Saint Louis, och han hade därför utlyst
en rundlig belöning för de som anmälde sig
frivilligt. Han bedömde att det för säkerhets
skulle behövde vara något halvdussin män. Ingen
anmälde sig! Ingen utom Hugh Glass, som
när han väl fått klart för sig att Fitzgerald hade
stuckit och nu förmodligen befann sig nere vid
Missourifloden, vid Fort Kiowa eller möjligen
Fort Atkinson, ändå så fort han kunde skulle ta
sig dit ner för att ta ut sin hämnd på Fitzgerald
och ta tillbaka sitt efterlängtade vapen. Men i
det väderläge som rådde var det helt enkelt
inte möjligt att lämna Bighorndalen. Glass och
de andra män, som Henry efterhand hade lyckats
övertalade, fick avvakta. Januari gick. Och
större delen av februari. Snön låg djup, kylan
var bitande och stormarna avlöste varandra.
Men mot slutet av februari började det märkas
en mildring. Så den 29 februari, 1824, lämnade
Hugh Glass Fort Henry, tillsammans med fyra
andra mer eller mindre kända bergsmän vid
namn, Marsh, Chapman, More och Dutton.
Den senare var en av de personer som har efterlämnat
hågkomster om sin tid i bergen och
sin bekantskap med Hugh Glass. Det var troligen
så att Glass då också hade Andrew Henrys
meddelande till sin kompanjon Ashley i sin väska.
Det var fortfarande vinter och Missourifloden
var frusen. Det och risken för att stöta på
krigiska blackfootindianer i området gjorde att
gruppen undvek Missouri och i stället vandrade
österut till Powder River. Sedan följde de
floden söderut till dess källor och därifrån i
sydostlig riktning till de stötte på North Platte
River. Det bör ha varit någonstans i området
mellan nuvarande städerna Casper och Douglas
i Wyoming.
Komna så här långt hade tiden runnit iväg och
det var i slutet av mars månad. Vårvärmen
hade börjat komma och i kombination med att
man nu var längre söderut och tämligen långt
ut på prärien så började isen på North Platte
att spricka upp. Männen fick nu tillverka sig en
bullboat och kunde börja att paddla nerför floden.
I närheten av platsen där Laramie River
rinner ut i Platte (ungefär där Fort Laramie senare
anlades) såg man ett indianläger längre
fram vid floden. Det här var pawneeland. Ett
land som Hugh Glass kände till sedan sin tid
bland just pawneeindianerna. Här skulle de
kanske kunna byta sig till lite välbehövliga förnödenheter.
Lägret innehöll 38 tipier och när
de närmade sig kom några av indianerna ner
till stranden och välkomnade dem. De bjöd in
pälsjägarna till lägret och alla gick iland, utom
Dutton, som stannade kvar och vaktade de
kvarlämnade vapnen och männens andra fåtaliga
tillhörigheter. Bandets ledare bjöd in dem
till sin tipi, men Glass blev plötsligt misstänksam.
Visserligen pratade de här indianerna
pawneespråk, men det var ändå något som
inte stämde. Och så plötsligt hörde han ett ord
som uttalades helt felaktigt. Genast slog tanken
honom. Det här är inte pawnee… de är arikara!
Han ropade en kort varning till de andra
och alla vände om och började springa ner mot
floden. Dutton paddlade mot den bortre flodstranden,
när han såg Marsh kasta sig i floden.
De båda tog sig upp på stranden. När de vände
sig om såg de Chapman och More stupa, medan
Glass var borta. Han syntes inte till någon-
15