2016 kompl

INDIANKLUBBEN
svarade han på Carringtons
fråga var Bingham
fanns, att han hade sett
Bingham längre fram och
ridit för att förena sig
med honom i tron att det
var Fettermans kavalleri
som kom just bakom.
Men det skulle visa sig
att Binghams kavallerister
i stället hade fallit
bakåt på ”ett närmast
obegripligt sätt”, som
kapten Fetterman valde
att beskriva det. Fetterman
hade senare stött
på dem och då som han
framställde det i sin rapport:
”Jag, kapten Brown
och löjtnant Wands användes
oss av vår allra
yttersta ansträngning för
att förhindra att flykten
fortsatte vidare, då det
stod helt klart, med indianerna runt om oss, att fortsatt flykt bara skulle ha lett till en massaker”.
Det var alltså tydligt enligt deras sätt att se det, att löjtnant Bingham inte hade observerat att
hans mannar inte längre följde honom. Eventuellt att han inte hade lyckats bemästra sin häst som
då hade rusat iväg med honom. En av de överlevande männen i Binghams grupp, menige John
Guthrie, hade dock en annan förklaring, då han berättade att Bingham var den första att stupa,
skjuten direkt i huvudet. Han berättade:
”Löjtnanten föll av sin häst, skjuten i huvudet. Då det var på en otillgänglig plats fick vi dra
oss tillbaka så långt vi kunde, där vi sedan försökte försvara oss. Enda anledningen att vi överlevde
var att indianerna ville ha våra hästar, så de sköt inte direkt på oss utan försökte i stället fånga
in hästarna”.
I handgemänget som uppstod lyckades löjtnant Grummond och tre män bryta sig ut. Grummond
använde sin sabel till att slå sig fri. Carringtons grupp började nu söka efter Binghams kropp
och fann den så småningom i buskagen ”genomborrad av femtio pilar, liggande över en stubbe”. I
närheten fann man också sergeant G. R. Bowers, kompani E, med huvudet nästan kluvet av en
tomahawk, men fortfarande vid liv. Han var dock död innan gruppen hade hunnit tillbaka till fortet,
sedan man först hade skickat efter en ambulansvagn för att frakta tillbaka de två kropparna. Dessa
två var de enda dödsoffren. Men åtta hästar fick tas ur bruk. Tre av dem så illa skadade att de
fick lov att avlivas. Hur många döda och skadade indianerna hade är det ingen som vet. Carrington
själv gjorde uppskattningen: ”tio fiender döda och ett flertal skadade”.
Efter att trupperna var tillbaka i fortet sent på eftermiddagen hade man flera sittningar tillsammans
för att prata igenom vad som hade hänt. Det fanns här ingen, varken officer eller manskap,
som kunde vara speciellt stolt över sina insatser. Misstag hade gjorts, vägran att lyda order,
missförstånd, otydlig ordergivning, dumdristighet, feghet, allt som kunde ha lett till en katastrof,
hade inträffat. Till och med den självsäkre kapten Fetterman lär ha sagt till överste Carrington, när
han lämnade in sin rapport:
”Det här indiankriget har blivit mycket av en man-mot-man-kamp, som kräver den yttersta
försiktighet. Jag känner att jag har fått mig en ordentlig läxa”.
17