2016 kompl

INDIANKLUBBEN
"Siouxindianens ansikte må vara rött, men hans själ är svart. Jehova visste att det skulle räcka att ge den lille David en
slunga, när han skickades fram för att kämpa mot den mäktige Goliath."
Pastor White såg sig om och fäste så blicken på en av de unga rekryterna som låg närmast och sa med ett bibliskt citat:
"Du, min son, omgjorda nu dina länder, och stå upp och tala till dem allt vad jag bjuder dig. Var icke förfärad för dem,
på det att jag icke må låta vad förfärligt är komma över dig inför dem. Trött jag säger dig vi ska komma att slå de inskränkta
med enbart en åsnas käkben. Kom, följ i din Herres fotspår!"
"Halt, Fuller!", sergeant Terrel rusade fram och satte upp handen. Han såg undrande på pastor White. Men så frågade
han ändå menige Fuller, "vill du verkligen göra det här?"
Den unge soldaten reste sig och nickade. De andra kunde sedan bara se på när de båda hoppade över tistelstången på en
av vagnarna och rusade fram till kanten av flodbanken. Sedan försvann de ner i den ravin, från vilken alla pilarna kommit.
Snart hördes gevärsskott och därefter ett smattrande brak, som om det kommit från en Gatlingkanon. Så ytterligare något
gevärsskott och därefter ett hårresande tjut, som fick huden att knottra sig på alla som hörde det. Alla tänkte att det säkert
betydde, att varken White eller Fuller nu längre var i livet. Men så såg man indianer i vild flykt längre ner på sluttningen och
upp över ravinkanten kom menige Fuller med ett enda stort leende över hela ansiktet. Efter honom kom pastor White.
Hela hans ansikte var svart av sot.
"Alla piporna gick av på en gång", ropade han och viftade med sin sexpipiga dödsbringare, "jag vet inte vad som hände…,
men vem är jag till att ifrågasätta Herren Jehovas vägar..."
"Se upp!" ropade sergeant Terrel, "här kommer de igen…"
Men den här gången var det inte bara några enstaka krigare som började sin vanliga ringritt. Det här var ett riktigt frontalangrepp.
Det måste ha varit minst femtio, sextio krigare som kom på bred front. Löjtnant Wands ropade:
"Hör upp alla! Alla som bara har Springfield måste skjuta växelvis. Alla soldater skjuter samtidigt. Sedan laddar de om,
medan alla officerare och alla andra med gevär skjuter sedan. Kapten Marr, Simpkins, jag och löjtnant Link skjuter hela tiden
med våra repetergevär" Uppfattat!...", han såg sig om, "Okey, alla soldater eld!"
En våldsam salva brakade längs vagnraden samtidigt som repetergevären började knattra. Flera av indianernas hästar sågs
snubbla och falla och det rev upp stora luckor i indianernas anfallsvåg. Omedelbart efter brakade nästa salva rakt in i den
framstormande väggen. Och därefter ytterligare en och ytterligare en… Det blev för mycket för indianerna, som avbröt sitt
anfall och störtade ut åt sidorna i stor oordning. Plötsligt sågs fotografen Glover hoppa upp i sin vagn. Efter en stund släpade
han ut delar av sin tunga utrustning.
"Det här måste jag fotografera…" utropade han och hoppade upp i vagnen igen. Alla såg förvånat på den energiske fotografen,
innan löjtnand Wands fattade vad som var på gång. Löjtnanten rusade upp och fram till vagnen, där Glover nu
kom ut med ännu mera utrustning.
"Ni gör så tusan heller, mister Glover! Det här är ingen lekstuga. Det här är en kamp på liv och död… Fattar ni inte karl?!
Ska ni knäppa några indianer idag så ska det vara med ett gevär, inte med någon djävla kamera! Ursäkta språket pastorn…"
Ridgeway Glover hejdade sig, såg skamsen ut och lade tillbaka spegelapparaten han just stod i begrepp att sätta ner på
marken.
"Okey, löjtnant… Jag blev så ivrig… Det var så dramatiskt med hela den där anfallsvågen som kom stormande," stammade
han fram.
Löjtnant Wands bara skakade på huvudet och sa:
"Fall in i skyttelinjen, Glover. Vi har säkert inte sett deras sista försök ännu."
Timmarna rullade långsamt på, men inga mera anfall kom. Man kunde se indianerna sitta i grupper på andra sidan bäcken.
Det verkade som om de diskuterade vad som nu skulle göras. I vagnborgen var fortfarande alla beredda. Men efterhand
slappnade en del av. Tröttheten efter dagens anspänning började ta ut sin rätt. Men det var nog ändå törsten som var det
avgjort största problemet. Några av de svårast sårade plågades riktigt illa och tiggde och bad ständigt om något att dricka.
Glover som nu hade lagt ner sitt gevär igen hade tagit på sig uppgiften att hjälpa kvinnorna med att sköta om de sårade.
Hela tiden fick han höra deras böner om vatten. Så när löjtnant Wands kom för att titta till löjtnant Templeton, tog Glover
mod till sig och sa till löjtnanten:
"Löjtnant, vi måste ha vatten. Flera av de här sårade kommer inte att klara sig om vi inte kan ge dem vatten snart."
Wands strök sig om hakan och såg sig runt bland de sårade. Sedan nickade han bara.
"Löjtnant, jag kan ta på mig att själv försöka komma ner till floden, om löjtnanten inte kan spara några andra män för
det… Löjtnant…" han såg vädjande på Wands, som först bara stod tyst, men som när några av de andra männen också kom
fram rätade på ryggen och sa i bestämd ton:
"Jag leder själv detaljen. Peters och Wallace, hämta några hinkar från vagnarna…" så tog han några steg ut i vagnringen
och ropade:
25