2016 kompl

INDIANKLUBBEN
och ta emot mannen som hängde över dess manke. Mannen var sårad och skulle ha fallit av om inte löjtnant Wands och
hans män hade fångat upp honom. Det var löjtnant Templeton som med stirrande blick stönade fram:
"Daniels… De fick honom… Åh, Gode Gud…".
Sedan svimmade han. Männen släpade genast in honom i skydd av vagnborgen och doktor Hines skyndade till. Templeton
hade en pil mellan skulderbladen och blödde dessutom ymnigt från ett sår i ansiktet. Men han vaknade snabbt till igen och
kunde tala med männen omkring sig. Läkaren bröt av pilskaftet och bad de andra männen att hjälpa till för att flytta löjtnanten
in i någon av vagnarna. Mera hann man inte göra förrän indianerna kom i en ny anfallsvåg igen. Alla som hade vapen
kastade sig ner på marken under vagnarna och började skjuta mot de anstormande indianerna, som så fort de närmade
sig vagnarna snabbt gled ner på sidan av sina hästar och därmed blev närmast omöjliga att träffa. Fyra av männen, löjtnanterna
Wands och Link, samt de båda civilisterna, kapten Marr och Simpkins, hade det senaste i vapenväg, snabbskjutande
repetergevär av märket Henry. Men alla andra hade bara äldre Springfieldgevär, som var enkelskottsvapen och tämligen
omständiga att ladda om. De båda snabbskyttarna pumpade sina gevär och brände av alla sexton skotten i sina magasin,
innan indianerna hade ridit förbi. Men resultatet verkade klent. Inga indianer tycktes ha träffats, men de hade nog ändå
insett att det inte skulle bli så lätt att betvinga de vita. Läkaren Hines kunde återvända till den skadade Templeton, medan
de andra kunde konstatera att de alla hade klarat sig igenom indianernas attack. Den sårade hästen, som Templeton hade
ridit, låg dock död utanför vagnborgen nu. Läkaren lyckades med konststycket, att utan någon egentlig utrustning, ändå
avlägsna den avbrutna pilen ur löjtnant Templetons rygg och förbinda de blödande såren. Men några andra åtgärder fanns
det varken utrustning för eller tid till, för snart kom det nya anfall från indianernas sida. Den här gången kom de från ett
annat håll. De red nu förbi den ände där de två arméambulanserna med kvinnor och barn var placerade. Det som nu hände
överraskade förmodligen indianerna lika mycket som männen. När indianerna kom i sin dödsritt, på samma sätt som i det
förra anfallet, reste sig plötsligt löjtnant Wands hustru upp i vagnen, skakade sina kjolar åt indianerna och ropade "Schas...
schas"! Det var så oväntat och så obetänksamt att ingen hann reagera. Inte ens indianerna, som bara red förbi. Först då
reagerade löjtnanten och kastade sig upp i vagnen, slet ner sin hustru i skydd. Men indianerna var redan borta och inget
mera hände på en stund.
På en kulle längre bort kunde männen se några indianer sittande på sina hästar. En av dem hade en flagga som han viftade
med. Det såg ut som om han med den gav olika signaler till de andra indianerna. Männen enades om att han nog måste
vara någon slags ledare. Kapten Marr menade, att om han fick låna ett av de långskjutande Springfieldgevären, så skulle
han kanske kunna sätta stopp för det där signalerandet. Efter att ha ordnat sig ett ordentligt stöd och diskuterat med några
av officerarna hur långt avståndet kunde vara, så laddade han med en ordentlig krutladdning, efter att han rivit av en remsa
från sin halsduk som han stötte ner för att få extra tätning. Musköten han hade fått låna var av den senaste modellen,
från år 1861. När han laddat färdigt lade han sig tillrätta, fällde upp 500-yards siktet och sade till männen runt omkring att
försöka se dammpusten där kulan slog ner. Han lade upp geväret på lådan han hade arrangerat som stöd.
"Ska vi tro att det är lite drygt femhundra meter då?" sade han frågande till männen, som bara nickade.
"Jag håller ett par grader över skallen på den med flaggan", sa han mest för sig själv, "försök att se var det tar"…
Männen nickade, medan kapten Marr drog andan, makade sig tillrätta och tog sikte. Skottet brann av och ett massivt krutröksmoln
hindrade sikten under några sekunder. Men när det väl hade skingrats såg man att indianerna fortfarande satt
kvar på kullen och flaggan var fortfarande uppe.
"Damn’it, såg någon var det tog?" frågade han.
"Såg ut att ha varit kort. Kanske en tjugo, trettio meter…" sa någon som hade stått lite längre på sidan, "men riktningen
såg bra ut. Försök en gång till och håll några grader högre".
Kapten Marr muttrade något, satte sig upp och fyllde på ett nytt krutmått, skar av ännu en bit av sin halsduk och stötte ner
kulan med kraft.
"Okey, det är nog egentligen för långt, men med den här tätare fettlappen kan det nog ge nå'ra extra meter", mumlade
han och lade sig ner igen, "håll koll nu om det blir nå't närmare".
Den här gången tog han god tid på sig. Han släppte ut luften och drog andan ännu en gång innan han försiktigt tryckte på
avtryckaren. Hanen slog, men inget hände.
"Damn, de här skitnipplarna", han slet av tändhatten som inte hade exploderat och bad att få en ny.
Han fick en ny tändhatt av en av männen, tittade noga på den och satte den på plats. Så tog han sikte på nytt. Den här
gången brann skottet av och rökmolnet blev ännu större, då han nog hade spätt på krutmåttet en aning. Men mannen som
stod lite på sidan jublade och sträckte händerna mot skyn.
"Där fick han så han teg… Kapten gjorde det…" jublade han.
När rökmolnet skingrats kunde alla se hur indianen med flaggan inte längre satt på sin häst. Men två av hans kamrater
hade skyndat fram och släpade nu bort honom till andra sidan av kullen. Kapten Marr såg sig belåtet omkring. Så satte han
sig upp, synade geväret, som han sedan lämnade tillbaka till löjtnant Skinner med orden:
20