2016 kompl

INDIANKLUBBEN
problem. Det skulle säkert bli påskrivet i sinom tid, då det troligen bara behövdes ytterligare lite presenter för att indianerna
skulle bli nöjda. Andra rapporter talade om att Red Cloud mycket tydligt opponerat sig mot att vita skulle tillåtas passera
genom deras land. Ingen väg skulle tillåtas och soldaterna som redan fanns vid Camp Reno skulle genast dras tillbaka. I klar
motsats till det rapporterade alltså kommissionsordföranden, att han kände sig säker på att kunna få till stånd ett avtal
som innebar att vita kunde röra sig fritt var de ville i hela området. Anledningen till att han inte redan hade ett sådant undertecknat
avtal redan den 8 juni, när indianerna lämnade Fort Laramie, var enligt honom, att "indianerna först ville samla
sina olika folkgrupper i ett stort gemensamt läger vid White Rivers källor åtta till tio mil norr om Fort Laramie. Under tiden
sade han, att man nu skulle börja bearbeta de mindre grupperna av cheyenner och arapahoindianer. Något som han menade
att befälhavaren vid Fort Laramie, överste Maynadier, själv kunde ombesörja.
Alltmedan förberedelserna för det tänkta avtalet hade pågått, så skedde en kraftig ökning av de vitas trafik upp genom
Powder Riverlandet på den väg som redan hade döpts till Bozeman Trail efter dess skapare John Bozeman. Det om något
bevisade väl bara för indianerna vad det var de vita var ute efter. Naturligtvis bidrog det till att deras motstånd mot ett
avtal ökade. Men den verkligt utlösande faktorn var när, den 13 juni, en stor militärkolon uppenbarade sig vid Fort Laramie.
Det dröjde inte länge förrän indianerna hade fått reda på att trupperna, som utgjordes av de åtta kompanierna i 18:e Infanteriregementets
andra bataljon, (omkring 700 man, varav 560 nya rekryter), under överste Henry Carrington, hade order
att marschera norrut för att upprätta tre, eller eventuellt fyra, militära fort längs Bozeman Trail till skydd för de vitas trafik
mot guldfälten i Montana. Red Cloud var inte sen att ha bilden klar för sig. ”Här kom de vita för att stjäla landet innan indianerna
ens hade sagt varken ja eller nej”, var hans syrliga kommentar. Spelet med fredsförhandlingar och avtal var bara…
just det - ett spel för galleriet! Men timingen var helt fel och trots att Carrington insåg faran och föreslog att man skulle
avvakta med att fortsätta upp mot Powder Riverlandet, så gick den miltära ledningen på fredskommissionens blåögda föreställning
att allt var klart. Svaret till Carrington från distriktsledningen i Omaha var helt kort: "Starta marschen omedelbart…".
Så Carrington hade inget val. Hans jättelika karavan, som redan skämtsamt hade döpts till "Carringtons Overland
Circus", startade norrut den 17 juni. Och det trots att Carrington återigen upprepat att inget av de löften om mera soldater,
mera hästar, mera vapen och mera förråd hade hörsammats av ledningen. De tvåhundra hästar han var lovad fanns inte
vid Fort Laramie när han kom dit. De förråd av krut och kulor, som skulle svara mot 100 000 skott, fanns inte heller och det
enda i matväg man kunde skrapa ihop var gammalt hårt bröd som bara skulle räcka i fyra dagar! Många av deltagarna var
säkert fyllda av oroskänslor. Det har träffande sagts att Carringtons styrka var "magnifikt utrustad med allt utom vapen,
ammunition och hästar". Till det skulle man alltså mycket väl även kunnat tillägga… mat! Red Cloud, som inte hade varit
närvarande när Carringtons trupp marscherade ut, fick ändå omgående reda på det och hans reaktion var att samla sina
styrkor och dra sig tillbaka norrut för att påbörja försvaret av sitt land. Samtidigt sände han signalen till de vita, "kommer ni
norr om Powder River får ni vara beredda på att slåss"! Men sedan drog sig siouxerna tillbaka för att avhålla sin årliga Soldans,
samtidigt som de fredssträvande indianska falangerna nere vid Fort Laramie den 27 juni undertecknade det avtal
Taylor hade lagt fram för dem. Även några av cheyennernas och arapahoernas ledare undertecknade avtalet och fick sina
presenter. Därför kunde fredskommissionären den 29 juni triumferande meddela Indianbyråns ledning, att "ett tillfredsställande
avtal hade slutits med indianerna och att en synnerligen varm och hjärtlig stämning av samförstånd rådde". Därefter
drog han sig nöjd tillbaka österut till civilisationen.
Efter elva dagars varm och dammig marsch nådde man den 28 juni platsen för det gamla Camp Connor, sedan ett drygt
halvår omdöpt till Camp Reno, där Carrington skulle avlösa de två kompanier av "Galvanized Yakees" (Sydstatssoldater som
tagits tillfånga under Inbördeskriget och för att slippa sitta i fångläger tagit värvning i nordstatsarmén) som hade varit stationerade
här. Carringtons order var att därefter riva den redan fallfärdiga stationen, innan han fortsatte marschen upp
mot Bighorn River. Men med tanke på avståndet från Fort Laramie så fann Carrington det mera lämpligt att anlägga det
första av de tre forten här i stället. Så han stakade ut en ny plats några kilometer från rivningsplatsen, där han lämnade två
av sina kompanier, under befäl av kapten Joseph L. Proctor, till att bygga ett nytt fort. Ett fort som man döpte till Reno Station.
Kanske det var någon form av telepati, men samma dag hade departementschefen, general Cooke, ändrat Carringtons
order och beordrade honom nu att bygga tre fort och slopa det fjärde. Det första fortet skulle vara just det gamla Camp
Reno, där två kompanier skulle stationeras. Det andra skulle döpas till Fort Philip Kearny, utgöra Andra Bataljonens högkvarter
och bemannas med fyra kompanier. Det tredje fortet skulle liksom det första bemannas med två kompanier och
kallas Fort C. F. Smith.
Den 9 juli lämnade så Carrington Fort Reno för att söka en lämplig plats för sitt andra fort. Det var varmt och torrt. Inget
drickbart vatten, inget gräs för djuren, bara risiga sagebuskar och kaktus. När man äntligen nådde drickbart vatten vid Crazy
Woman Crossing, tre mil norr om Fort Reno, visade termometern fyrtiofyra grader! Kanske som ett förebud om att den
här platsen i framtiden skulle komma att vara en farlig plats för passerande, skrämdes fru Carrington och de två andra officersfruarna,
Horton och Bisbee, när de i godan ro satt i sina tältstolar utanför tälten och såg på solnedgången över Bighornbergen.
Plötsligt upptäckte de då att tre skallerormar också hade sökt skuggan under deras stolar! Många av vagnarna
hade under dagen i värmen tappat sina hjulband, då trähjulen hade torkat och krympt. Så Carrington lämnade halva sin
styrka här, under kapten Haymond, för att krympa på nya bandjärn och reparera andra skador på vagnarna. Själv fortsatte
4