2016 kompl

INDIANKLUBBEN
nerna lyckats överflygla Fettermans trupp? Fanns det i så fall några överlevande? Eller… hemska
tanke… hade alla stupat? Trots våldsam stress och oro hade överste Carrington ändå lyckats hålla
huvudet kallt och satt igång en mängd aktiviteter. Ett upprop hade visat att det nu fanns totalt
119 personer som var beväpnade kvar inom posten. Men det fanns samtidigt 75 personer som inte
hade några vapen alls. Från den tillgängliga styrkan hade han nu redan beordrat kapten Ten Eyck
att utrusta en undsättningsstyrka för att hjälpa kapten Fetterman. Vidare beordrade han alla civilanställda,
som hade egna vapen, att rapportera till krutkällaren för tilldelning av ammunition. Och
han beordrade också uppställning för de resterande kavalleristerna i kompani C, som inte hade
några hästar och därför inte hade kunnat följa med löjtnant Grummond. Dessa reservkrafter placerades
under löjtnant Arnolds befäl. Samtidigt hade han skickat en kurir till timmerhuggarlägret
med order att alla omedelbart skulle återvända till fortet.
Kapten Tenedor Ten Eyck formerade under tiden i all hast den styrka som skulle skickas ut att
hjälpa kapten Fetterman. När Ten Eyck rapporterade styrkan klar hade han fått ihop 36 man ur
18th Infantry och ett drygt 25-tal kavallerister ur kompani C, 2:a Kavalleriet. Alla utan hästar och
som därför nu fick marschera som infanteri i stället. Men han beordrade dem att plocka på sig så
många gevärspatroner de kunde bära i sina fickor, för de var utrustade med musikkårens Spencergevär,
som var betydligt effektivare än infanteristernas gamla mynningsladdare. Till den här militära
styrkan beordrades också ut samtliga civila kuskar och annan civil personal som var anställda
av kvartermästaren, totalt 42 stycken, vilka ställdes under befäl av löjtnant Matson och den civile
spejaren Williams, samt chefen för kvartermästarens transportenhet, som nu fick order att spänna
för en ambulans och tre ytterligare vagnar för att frakta ut extra ammunition och att föra tillbaka
eventuella döda och sårade. Klockan hade hunnit att bli kvart över tolv innan hela gruppen, under
Ten Eycks befäl, lämnade posten. Ten Eyck hade då fått order att ta raka vägen upp på Lodge Trail
Ridge för att till varje pris och så fort som möjligt förena sig med Fettermans styrka. De båda läkarna
Hines och Oulds följde med ambulansen. Frågan var nu bara vad de skulle finna där på
andra sidan av Lodge Trail Ridge…
Ten Eycks första problem var att få sin styrka över Piney Creek, som även i vanliga fall var
svår att forcera. Nu hade is bildats i kanterna och det fanns ingen bro där vägen passerade. Männen
fick ta av sig skor och strumpor för att vada över. Därifrån tog sig gruppen uppför Lodge Trail
Ridge, där de fick tid att hämta andan, medan Ten Eyck själv red till en höjd längre österut, från
vilken han hade en bättre utsikt över dalen. Senare blev han kritiserad av Carrington för sidoavstickaren.
Han hade ju varit beordrad att ta raka vägen till Fettermans trupp. Det hela rann dock
ut i sanden, när det senare visade sig att det inte haft någon som helst påverkan på utgången av
striden. Ten Eyck rapporterade också att all skottlossning hade upphört redan innan undsättningsgruppen
hade nått krönet på Lodge Trail Ridge. Från höjden, där Ten Eyck hade spanat ut över
dalgången, sände han sin budbärare, Archibald Semple, med bud till Carrington, att han inte kunde
se några spår efter Fetterman, men att dalen var fylld av hotfulla indiankrigare, som försökte få
honom att komma ner och slåss. Något som han genast insåg skulle vara rena vansinnet. Vädret
hade under tiden blivit ännu kallare, mörka moln hade vällt in och snön hade börjat yra i den tilltagande
vinden. Därför blev han nu kvar uppe på åsen i avvaktan på att få ut det artilleri som han
också hade begärt i sitt meddelande. Efter en tid såg man att indianerna började dra sig norrut.
Antagligen nöjda med sin dag och troligen lika frusna och trötta som soldaterna. Då uppmärksammades
kapten Ten Eyck av menige Lewis på ett antal vita objekt som låg i en hög omkring några
stora stenblock längre ner på åsen. De såg ut som gamla torkade trädgrenar tyckte någon. Men
kapten Ten Eyck fastslog direkt:
”Boys, det där är vad vi har letat efter… Forward march!”
När man tagit sig ner till gruppen av stenar, som man sett uppe från åsen, fann man vad man
fruktat. Där låg ett drygt fyrtiotal av deras kamrater inom en yta av mindre än fem kvadratmeter.
Många låg staplade på varandra. Ytterligare något tjugotal låg runt omkring, men inom en yta av
mindre än tio kvadratmeter. Alla var nakna och de flesta var svårt stympade och sargade. Inga
30