2016 kompl
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
INDIANKLUBBEN<br />
ASHLEY ÖVERGER FLODEN OCH SÖKER SIG<br />
NYA VÄGER ÖVER LAND<br />
Ashley och Henry insåg att flodvägen<br />
uppför Missouri nu var mer eller mindre stängd<br />
och inte skulle fungera som en väg till bergen.<br />
De hade redan investerat stora summor pengar<br />
utan att egentligen ha fått något utbyte alls.<br />
Deras enda positiva resurs var att de ännu<br />
hade en grupp män som fortfarande var beredda<br />
att dra norrut mot bergen, där det då fortfarande<br />
kunde finnas chanser att deras insatser<br />
skulle återgäldas rikligen och uppväga de hittillsvarande<br />
förlusterna. De bestämde sig för att<br />
Ashley skulle återvända ner till Fort Kiowa, lösa<br />
in en del av de lagrade varorna där mot hästar,<br />
som Andrew Henry sedan kunde använda för<br />
att med en grupp män ta sig landvägen upp till<br />
Fort Henry, tillfälligt stänga ner verksamheten<br />
där och sedan dra sig söderut och övervintra<br />
hos kråkindianerna.<br />
Hugh Glass, som nu var tillräckligt återställd efter<br />
skottskadan i benet, var en av det trettiotal<br />
män som nu följde med Andrew Henry norrut i<br />
augusti 1823. En månad senare hade man fått<br />
ihop tillräckligt med hästar för att nästa grupp,<br />
under ledning av Jedediah Smith, kunde följa i<br />
deras spår, för att finnas på plats till våren, när<br />
fångstsäsongen började i bergen.<br />
Ashley återvände till Saint Louis, sina politiska<br />
uppdrag och sina finansiärers ständiga tjat om<br />
utdelningar på insatt kapital. Allt medan hans<br />
män vandrade runt i bergen, testade olika områden<br />
och konstaterade att övre Green Riverlandet<br />
var ett perfekt fångstland. När dessa<br />
rapporter slutligen nådde Ashley sommaren<br />
1824 var det som en tung börda lyftes från<br />
hans axlar. Investeringarna skulle kanske ändå<br />
nu kunna att ge avkastning. Nu gällde det bara<br />
att på något sätt kunna förse sina fångstmän i<br />
bergen med förnödenheter och dessutom föra<br />
ner deras skinnfångster till Saint Louis igen.<br />
Hans modell för att åstadkomma det var införandet<br />
av den årliga "trappers rendezvous",<br />
något som kom att bli till ett signum för och<br />
även markera pälsjägarepokens början och<br />
slut. En epok så fylld av dramatik, spänning och<br />
äventyr, att den trots att den bara varade i lite<br />
drygt tjugo år, i sig själv kom att bli till en amerikansk<br />
legend. Men man kan väl kanske säga<br />
att den här legenden startade redan med att<br />
Andrew Henry, Hugh Glass och deras kamrater<br />
nu sökte sig landvägen upp mot Yellowstonefloden<br />
hösten 1823. Den bedriften var det också<br />
som visade att Ashleys idé om att föra förnödenheter<br />
landvägen, i stället för via den farliga<br />
floden, skulle vara möjlig. Så de båda kompanjonerna<br />
beslutade sig för att etablera det<br />
sättet i stället för att nyttja floden.<br />
Av de båda grupperna som nu på hösten färdades<br />
norrut så skulle Jed Smiths grupp söka sig<br />
västerut mot kråkindianernas område för att<br />
inleda handelssamarbete med dem. Medan<br />
Henrys grupp skulle ta sig tillbaka upp till deras<br />
ursprungliga handelsstation, Fort Henry, vid<br />
Yellowstoneflodens utflöde. Då den platsen låg<br />
inom det område som huvudsakligen dominerades<br />
av de krigiska svartfotsindianerna hyste<br />
man viss oro för hur det hade gått för den lilla<br />
grupp som man hade lämnat där uppe. Därför<br />
var Henry angelägen om att starta så tidigt som<br />
möjligt, även om han bara hade tillgång till sex<br />
packhästar. Om Hugh Glass själv anmälde sig<br />
till att följa med Henry, eller om han helt enkelt<br />
bara beordrades vet vi inte. Men han var i<br />
alla fall en av männen i Henrys grupp som nu<br />
startade på sin vandring, ledande de sex packhästarna,<br />
norrut över närmast okänt land. Hur<br />
många man var i gruppen är oklart. En uppgift<br />
säger trettio, men James Clyman, som var en<br />
av dem, påstår att gruppen bara omfattade<br />
sjutton man. Två andra var Daniel Potts och<br />
Moses "Black" Harris. Det vet vi därför att de<br />
båda har i sina hågkomster berättat att gruppen<br />
blev, som de säger: “where fired on by the<br />
Mandans and Groosvants in the dead hour of<br />
night”, vilket resulterade i två sårade och två<br />
döda i den lilla gruppen. Det här var lite märkligt<br />
för mandanerna var normalt sett alltid vänligt<br />
inställda till vita och de som här kallas<br />
"Groosvants" var inte de krigiska Gros Ventres<br />
som levde längre västerut tillsammans med<br />
svartfotsindianerna och som alltid var mycket<br />
fruktade av alla pälsjägare. I stället var det här<br />
frågan om de betydligt fredligare hidatsafolket,<br />
som också var ett jordbrukande folk, vilka sällan<br />
eller aldrig var i bråk med de vita.<br />
MÖTE MED MODER GRIZZLY<br />
Sent i augusti, eller möjligen tidigt i september<br />
1823 hade Henry och hans återstående<br />
grupp kommit upp mot Grand Rivers förgrening<br />
i närheten av nuvarande kraftverksdammen<br />
Shadehill, straxt söder om gränsen mellan<br />
Nord- och Syddakota och just väster om nuvarande<br />
indianreservatet Standing Rock. (Det<br />
finns ett minnesmonument här på dammens<br />
södra sida som anses markera platsen och som<br />
i korta ordalag berättar historien). Hugh Glass,<br />
som var en erkänt självsvåldig person som ofta<br />
vägrade lyda order utan gick sin egen väg, hade<br />
trots strikta direktiv att inte lämna gruppen,<br />
vandrat iväg på egen hand och var nu ensam<br />
en god bit ifrån resten av den vandrande gruppen,<br />
när han plötsligt råkade stöta ihop med en<br />
stor grizzlybjörn i den buskiga terrängen längs<br />
floden. Det var en hona med två ungar. Honan<br />
gick omedelbart till anfall. Vad som nu hände<br />
vet vi inte, eftersom ingen annan var i närhe-<br />
9
Change language