04.12.2017 Views

2016 kompl

Create successful ePaper yourself

Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.

INDIANKLUBBEN<br />

ASHLEY ÖVERGER FLODEN OCH SÖKER SIG<br />

NYA VÄGER ÖVER LAND<br />

Ashley och Henry insåg att flodvägen<br />

uppför Missouri nu var mer eller mindre stängd<br />

och inte skulle fungera som en väg till bergen.<br />

De hade redan investerat stora summor pengar<br />

utan att egentligen ha fått något utbyte alls.<br />

Deras enda positiva resurs var att de ännu<br />

hade en grupp män som fortfarande var beredda<br />

att dra norrut mot bergen, där det då fortfarande<br />

kunde finnas chanser att deras insatser<br />

skulle återgäldas rikligen och uppväga de hittillsvarande<br />

förlusterna. De bestämde sig för att<br />

Ashley skulle återvända ner till Fort Kiowa, lösa<br />

in en del av de lagrade varorna där mot hästar,<br />

som Andrew Henry sedan kunde använda för<br />

att med en grupp män ta sig landvägen upp till<br />

Fort Henry, tillfälligt stänga ner verksamheten<br />

där och sedan dra sig söderut och övervintra<br />

hos kråkindianerna.<br />

Hugh Glass, som nu var tillräckligt återställd efter<br />

skottskadan i benet, var en av det trettiotal<br />

män som nu följde med Andrew Henry norrut i<br />

augusti 1823. En månad senare hade man fått<br />

ihop tillräckligt med hästar för att nästa grupp,<br />

under ledning av Jedediah Smith, kunde följa i<br />

deras spår, för att finnas på plats till våren, när<br />

fångstsäsongen började i bergen.<br />

Ashley återvände till Saint Louis, sina politiska<br />

uppdrag och sina finansiärers ständiga tjat om<br />

utdelningar på insatt kapital. Allt medan hans<br />

män vandrade runt i bergen, testade olika områden<br />

och konstaterade att övre Green Riverlandet<br />

var ett perfekt fångstland. När dessa<br />

rapporter slutligen nådde Ashley sommaren<br />

1824 var det som en tung börda lyftes från<br />

hans axlar. Investeringarna skulle kanske ändå<br />

nu kunna att ge avkastning. Nu gällde det bara<br />

att på något sätt kunna förse sina fångstmän i<br />

bergen med förnödenheter och dessutom föra<br />

ner deras skinnfångster till Saint Louis igen.<br />

Hans modell för att åstadkomma det var införandet<br />

av den årliga "trappers rendezvous",<br />

något som kom att bli till ett signum för och<br />

även markera pälsjägarepokens början och<br />

slut. En epok så fylld av dramatik, spänning och<br />

äventyr, att den trots att den bara varade i lite<br />

drygt tjugo år, i sig själv kom att bli till en amerikansk<br />

legend. Men man kan väl kanske säga<br />

att den här legenden startade redan med att<br />

Andrew Henry, Hugh Glass och deras kamrater<br />

nu sökte sig landvägen upp mot Yellowstonefloden<br />

hösten 1823. Den bedriften var det också<br />

som visade att Ashleys idé om att föra förnödenheter<br />

landvägen, i stället för via den farliga<br />

floden, skulle vara möjlig. Så de båda kompanjonerna<br />

beslutade sig för att etablera det<br />

sättet i stället för att nyttja floden.<br />

Av de båda grupperna som nu på hösten färdades<br />

norrut så skulle Jed Smiths grupp söka sig<br />

västerut mot kråkindianernas område för att<br />

inleda handelssamarbete med dem. Medan<br />

Henrys grupp skulle ta sig tillbaka upp till deras<br />

ursprungliga handelsstation, Fort Henry, vid<br />

Yellowstoneflodens utflöde. Då den platsen låg<br />

inom det område som huvudsakligen dominerades<br />

av de krigiska svartfotsindianerna hyste<br />

man viss oro för hur det hade gått för den lilla<br />

grupp som man hade lämnat där uppe. Därför<br />

var Henry angelägen om att starta så tidigt som<br />

möjligt, även om han bara hade tillgång till sex<br />

packhästar. Om Hugh Glass själv anmälde sig<br />

till att följa med Henry, eller om han helt enkelt<br />

bara beordrades vet vi inte. Men han var i<br />

alla fall en av männen i Henrys grupp som nu<br />

startade på sin vandring, ledande de sex packhästarna,<br />

norrut över närmast okänt land. Hur<br />

många man var i gruppen är oklart. En uppgift<br />

säger trettio, men James Clyman, som var en<br />

av dem, påstår att gruppen bara omfattade<br />

sjutton man. Två andra var Daniel Potts och<br />

Moses "Black" Harris. Det vet vi därför att de<br />

båda har i sina hågkomster berättat att gruppen<br />

blev, som de säger: “where fired on by the<br />

Mandans and Groosvants in the dead hour of<br />

night”, vilket resulterade i två sårade och två<br />

döda i den lilla gruppen. Det här var lite märkligt<br />

för mandanerna var normalt sett alltid vänligt<br />

inställda till vita och de som här kallas<br />

"Groosvants" var inte de krigiska Gros Ventres<br />

som levde längre västerut tillsammans med<br />

svartfotsindianerna och som alltid var mycket<br />

fruktade av alla pälsjägare. I stället var det här<br />

frågan om de betydligt fredligare hidatsafolket,<br />

som också var ett jordbrukande folk, vilka sällan<br />

eller aldrig var i bråk med de vita.<br />

MÖTE MED MODER GRIZZLY<br />

Sent i augusti, eller möjligen tidigt i september<br />

1823 hade Henry och hans återstående<br />

grupp kommit upp mot Grand Rivers förgrening<br />

i närheten av nuvarande kraftverksdammen<br />

Shadehill, straxt söder om gränsen mellan<br />

Nord- och Syddakota och just väster om nuvarande<br />

indianreservatet Standing Rock. (Det<br />

finns ett minnesmonument här på dammens<br />

södra sida som anses markera platsen och som<br />

i korta ordalag berättar historien). Hugh Glass,<br />

som var en erkänt självsvåldig person som ofta<br />

vägrade lyda order utan gick sin egen väg, hade<br />

trots strikta direktiv att inte lämna gruppen,<br />

vandrat iväg på egen hand och var nu ensam<br />

en god bit ifrån resten av den vandrande gruppen,<br />

när han plötsligt råkade stöta ihop med en<br />

stor grizzlybjörn i den buskiga terrängen längs<br />

floden. Det var en hona med två ungar. Honan<br />

gick omedelbart till anfall. Vad som nu hände<br />

vet vi inte, eftersom ingen annan var i närhe-<br />

9

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!